Den som ger sig i kast att läsa dikter av Lina Ekdahl gör klokast i att gå till ett bibliotek. Inte för att låna en bok utan för att låna hennes skiva Dikter och musik (2002) med inläsningar av egna dikter. Hennes dikt är extremt förankrad i den röst hon skapat för sin recitation. Att hon började som estradpoet är förklaringen till detta. Det är i stort sett omöjligt att läsa Ekdahl om man inte återskapar hennes röst i tanken när man läser. Utan den blir det platt och trist. Egentligen borde hennes texter komma ut på skiva i stället för i bok. Jag har påpekat i tidigare recensioner av hennes böcker och det tål att sägas igen – det är en stel marknad som gör att Lina Ekdahls böcker är böcker i stället för skivor.
Nyckeln till Ekdahls texter är ironi. Men det är inte bara det. Hon har liksom byggt upp en rollkaraktär som utsäger dikterna med en underfundig humor. Rollen har en hel del fasta meningar om vad som är rätt och fel och ofta är det inte utan en anstrykning av absurditet. Trots det upplever jag inte karaktären som speciellt elak eller dum därför att i den botten har glimten i ögat.
I den förra diktsamlingen Sprid lite glädje på Sjömansgården Anette (2007) försökte poeten till viss del att gå ifrån den ironi hon kommit att förknippas med. Det blev lite längre dikter som ibland bara kändes märkliga. Ställda vid sidan av oförglömliga dikter som Fetto och Konflikten är löst, som finns på skivan, kändes de konstlade.
Den som följt Ekdahls dikt och känner likadant, kommer antagligen att glädjas med mig vid läsningen av den nya samlingen. Den slår an ironin redan med omslaget. Det ser ut som en vara i serien Blåvitt från Konsum på 1970-talet. Dikt är ju förstås inte alls vad man förknippar med basvara nuförtiden. Men tanken här är mångbottnad: det finns en utbredd oro bland diktläsare för diktens marginalisering, som exempel kan man nämna Nils Ferlins diktsamlingar som på 1940–, och 1950-talet kunde sälja i
20 000–30 000 exemplar. Den enkla dikten har i många år brädats av konceptdikt vars mål, i generella termer, inte varit kommunikation. I stället har den politiserat språkets meningsbärande funktion och upplagorna har sällan varit större än 800 exemplar där tre fjärdedelar av böckerna aldrig sålts. Exklusivt så det förslår. Estradpoesin är en reaktion mot denna tendens. Den diktsamling som Ekdahl nu ger ut är dess grafiska förlängning, åtminstone är omslaget det. Det är ett starkt ställningstagande för dikten som folklig.
Det som gör det projektet värdefullt är att Ekdahl inte gör sig till debattör i det ämnet. I stället leker hon och ironiserar. Hennes jag agerar till exempel språkpolis i en återkommande dikt i vilken hon låter sitt jag förmana och förbjuda. Men jaget faller, så att säga, på eget grepp:
Lek inte med språket
Lek inte med språket i munnen
Prata inte med öppen mun
Stäng munnen
Lek inte med munnen
Munnen är ingen leksak
Just den förmanande stilen – som liknar en lite vilsen förälders rigida regler, som motsägelsefullt agerar det som den förbjuder – är skriven med feta bokstäver i samlingen som om den skulle vara det viktigaste.
Men den nya samlingen handlar inte bara om det. Ekdahl hinner med att kommentera frihet, rojalism, folklighet, svenskhet, strandskydd, pressdöd, kulturbegrepp och en hel del annat. Saker vi alla har ett förhållande till på något sätt. Ibland är det lite för enkelt och ämnesvalet är tråkigt. Det är till exempel att sparka in öppna dörrar när hon skämtar om prins Daniel. Men som sagt, tonen är det viktigaste i hennes lyrik. Den ska läsas med ett inslag av ironi i rösten:
Den stora kulturen!
Den tänker jag inte prata om. Den har vi pratat om en gång för alla.
Den är bra. Den är snygg. Den sitter som gjuten. Den kostar, den
kostar men den betalar sig, den betalar sig.
Men den lilla, lilla, djävla kulturen den betalar sig inte, nej, den bara
kostar och kostar.
Suger ut oss allihopa.
Suger ut varenda stadsdelsnämnd.
För att ytterligare förtydliga: det är lite som om skådespelaren Maria Lundqvist i rollen som bibliotekarien Sally Santesson i den svenska komediserien Sally utsäger Ekdahls dikter. Det blir mycket roligt ibland. Men en reservation måste jag ändå komma med. Den här poesin har drag som gör att den snart kommer att passera sitt bästföredatum. Den enkla dikten är mer värdefull, den borde inte få det ödet. Det slår mig att Ekdahls dikt är lite som den blåvita varan: så mycket bas att den blir lite näringslös. Men anslaget och tonen är mycket bra.