Dikten gör livet synligt

När Berlinmuren föll 1989 och DDR något år senare var ett minne blott, befann sig Ingo Schulze på den förlorande sidan. Om villkoren för invånarna i Östtyskland efter kommunismens sammanbrott handlar bland annat den 1999 i svensk översättning utgivna romanen Simple Storys. Ingo Schulze är född i Dresden, har studerat vid universitetet i Jena och även varit verksam som dramaturg vid Landestheater Altenburg. Numera är Berlin hans hemvist, liksom för så många andra skapande andar i vad som kommit att bli hela Europas kulturhuvudstad.

Den främsta likheten mellan Simple Storys och den i dag utgivna novellsamlingen Mobilen består i att bägge böckerna har förändring som sitt kanske viktigaste tema. Den här gången gestaltat på ett mera allmängiltigt och därför kanske också djupare plan. Vad det handlar om är mentala processer gärna i samband med relationer, som uppstår, tunnas ut eller helt upphör. Dessutom rymmer boken en diskussion som har med förhållandet mellan fantasi och verklighet att göra, och vad det innebär för en författare när verkligheten överträffar dikten. Men Schulze vänder också på problemet och låter dikten styra verkligheten. I sammanhanget pågår även resonemang om författarrollen och själva berättandet. Särskilt den avslutande novellen, En historia till, blir på så sätt en berättelse som på ett meta-plan ställer hela det tidigare innehållet i en ny och oväntad belysning.

Ingo Schulze är en klurig författare som skriver enkelt men både har en räv bakom örat och fallgropar lite här och var i sina texter. Man får en känsla av att han betraktar verkligheten på ett liknande sätt, full av överraskningar och minst av allt pålitlig. I förlängningen skymtar en upplevelse av det bräckliga överlag i vår tillvaro och en grunduppfattning om det tillfälliga i all existens. Inte så lite blir själva skrivandet ett sätt att bemästra dessa villkor. Författaren låter ofta fragment ur sitt eget liv ingå i berättelserna. Det kan handla om uppläsningsturnéer eller kongresser i främmande land. Men också på ett mera omedelbart plan om reflexioner över skapandets elementa. En tanke som ofta återkommer är att livet blir synligt först när det skildras i en berättelse. Och vad som träder fram är många gånger sprickor, spänningar, skred eller omvälvande händelser, som dessförinnan befunnit sig i det fördolda.

I bokens första del inträffar ett sådant skeende alldeles mot slutet när författarens hustru i en bisats och bara som i förbigående förklarar att hon vill skiljas. Strax därefter fortsätter allting som om ingenting hänt. I novellen Berlin Bolero är det en lägenhetsrenovering, som utlöser dittills undanträngda spänningar mellan de inblandade. Vid ett annat tillfälle, som i berättelsen Calcutta, får en råttfälla en stark symbolfunktion mot bakgrund av tillvarons skörhet och ett liv som aldrig blir av. Mr Neitherkorn och ödet utspelas kring en frisersalong i New York och ger utrymme åt vad som kunde vara en skaparkris. Samtidigt går det att läsa novellen som en tydlig blinkning till Lars Gustafsson och dennes roman Windy berättar. En annan litterär referens är Bulgakovs Mästaren och Margarita, som lämnat spår i Författare och transcendens.

Långnovellen I Estland på landet är en av bokens höjdpunkter. Ingenstans blir författarrollen lika synlig som här, medan Schulze berättar om en stipendievistelse i Käsmu vid Finska viken. En insmugglad cirkusbjörn svarar för det dråpliga slutet i en historia som i likhet med en del annat av bokens innehåll har flera svenska anspelningar. Intermezzo i Kairo har en av författaren själv upplevd litterär konferens som motiv men utvecklas till en studie i svartsjuka. I Nyårsnattens förvirring återkommer temat med en diktare som gör sig själv synlig i sin text. Här visar Schulze sitt mästerskap som intrigkonstruktör när historien efter diverse utvikningar kommer ikapp sig själv. Sin lite sorgliga stämningsbotten får novellen när den utan att närmare kunna ange vad som direkt åsyftas, mynnar ut i en känsla av saknad inför det som gick förlorat vid DDR:s sammanbrott. Även i En natt hos Boris kommer själva berättarverktyget till korta, när en av deltagarna i det kvällssamtal som återges inte når fram till det han egentligen vill ha sagt. Och i den tidigare nämnda, En historia till, som handlar om hur "livet uppvisar en tendens att härma litteraturen" får läsaren vara med om hur berättelsen griper initiativet från författaren, byter namn på de medverkande och tar en annan vändning än den från början avsedda.

I bokens samtliga berättelser förändras villkoren för människorna under händelsernas gång. Ingo Schulzes mästerskap som författare kommer inte minst fram när han skriver om olika strategier för att bemästra sådana förlopp. Han vrider och vänder på problematiken, provar alternativ och försöker beskriva själva skeendet. I åtskilligt diskuteras mer eller mindre öppet därmed också författarens möjligheter, att i ord återge det som äger rum. Novellsamlingen Mobilen har som undertitel 13 historier på gammalt manér. Det betyder inte att Ingo Schulze ger någon programförklaring för hur han själv anser att en novell bör se ut. Snarare att man kan läsa hans bok, till allt annat, också som ett tänkvärt debattinlägg mitt i vår av subjektiva utgjutelser, ofta med bloggformen som stilideal, präglade litterära tid.

Dikten gör livet synligt

Verkligheten är opålitlig och full av överraskningar men dikten bjuder den ett jämbördigt motstånd är en grundtanke i Ingo Schulzes författarskap och i den i dag utgivna novellsamlingen Mobilen, framhåller Bo-Ingvar Kollberg.