När jag läste litteraturvetenskap i Lund hade jag en lärare som i stället för blommor brukade ta med sig Tranströmers dikter när han gick hem till vänner.
Jag tänkte redan då; sällan finner man en författare så kompatibel med blommor, som Tranströmer. Risktagningen är minimal. Det går knappast att hitta någon, som inte skulle bli glad. Tranströmer är älskad och aktad. Han ingår i det lyriska blodomloppet hos dem som lever i det svenska språket. Och den som mött diktaren översatt livas också upp av hans bilder. Det framgår av allt internationellt gensvar.
Tomas Tranströmer har med sina metaforer letat sig ner i våra själsdjup på ett sätt som gör att det finns ett före och efter Tranströmer i den svenska lyriken. Trots att produktionen är relativt begränsad och att författarskapet på grund av en stroke för tjugo år sedan utsattes för en tvär inbromsning, har Tranströmer med sina få samlingar skapat dikt, som för alltid förändrat den svenska litteraturen.
Själen i bild; han är en modernist med vidgat upptagningsområde, en pianist med lyriskt uppdrag.
Och det är just i musiken och musiken i dikten, som Staffan Bergsten, docent och litteraturvetare, dessutom kritiker på denna kultursida, kommer närmast Tomas Tranströmer, när han inför 80-årsdagen tecknar ”ett diktarporträtt” över honom.
De är jämngamla, Staffan Bergsten ett år yngre än Tomas Tranströmer, och han skriver den på nära håll, med författarens goda minne, och med tillgång till värdefullt handskriftsmaterial, som berikar framställningen.
Staffan Bergsten vill, förutom att ge en kronologisk sammanfattning av Tomas Tranströmers liv, visa ”bilden av diktarens inre värld sådan den framträder i hans poesi”.
Det är ingen enkel uppgift han givit sig. Att analysera vad som är vad i dikt och liv och göra det till en meningsfull läsning är svårt, minst sagt. Han har ett vänligt och artigt sätt att skriva men riskerna för intrång på privat, lyriskt område är stora, och jag läser med hjärtat i halsgropen.
Staffan Bergsten verkar tycka att Tomas Tranströmer i sitt tidiga författarskap i onödan har en beröringsskräck inför pronomenet jag, Resenären ”är noga taget inte ett helt lyckat val av ord för en fallskärmshoppare” och ”Bilföraren – omnämnd som ’han’ fast det lika gärna kunde stått ´jag”, påpekar Bergsten, som en väl efterklok redaktör, närmare sextio år senare.
I de biografiska delarna närmar sig Staffan Bergsten de inblandade med viss gammalmodig sirlighet, som när han beskriver hur psykologen Tomas och Monica Tranströmer flyttade till Roxtunaanstalten: ”Inte desto mindre hade unga frun till en början gott om tid för sig själv att till exempel läsa romaner. Snart nog blev hon emellertid gravid och 1961 föddes parets första dotter Emma. Husfadern månade om sin fritid som han ägnade åt pianospel och skrivande samt ensliga promenader i ställets omgivningar.”
Oavsett hur man kommer överens med Staffan Bergstens uttryckssätt är han mycket beläst när det gäller Tomas Tranströmer och om man som läsare är beredd att navigera genom en stor mängd funderingar, utvikningar och tolkningsförslag, är boken rik på material som tillför Tranströmerläsningen värde.
Jag saknar dock en fast hand som driver texten och tolkningen framåt i ett intensivare tempo. De skarpa iakttagelser, som Bergsten ofta gör, kan gå förlorade om texten förlorar sin styrfart.
Kjell Espmark, professor i litteraturvetenskap i Stockholm, har i sin Resans formler. En studie i Tomas Tranströmers poesi från 1983, då författaren var i sin mest produktiva fas, lagt grund för den fortsatta Tranströmerforskningen. Mitt exemplar är fullt av understrykningar, och Espmark lyckades med sin välskrivna bok få upp en ny energi i Tranströmerläsningen.
Staffan Bergsten kommer nu, tjugoåtta år efter ”Resans formler” med ett större och mer vittfamnande material, som det naturligtvis är svårare att få ordning på.
Här är det biografi, barndom, uppväxt, vänner, placering av författarskapet i tid och tradition, länkarna ut mot yrkesliv, politiskt liv och musik, som tillsammans med ambitiösa diktanalyser ska samsas inom samma pärmar.
Jag tycker att han lyckas bäst, väldigt bra dessutom, när han skriver i de sista kapitlen om Tomas Tranströmer och musiken. Där blir kunskapen om vad Tranströmer läst och lyssnat på väsentliga nycklar för tolkningen av hans dikter. När exempelvis Tranströmer skriver ”Liszt ha skrivit ner några ackord som är så tunga att de borde skickas/till mineralogiska institutionen i Pavoda för analys. / Meteoriter!” är det roligt att Bergsten publicerar dessa takter av sexstämmiga halvnotsackord.
Likaså när han lokaliserar författarens lån av John Reeds bok Schubert the final years till år 1973 på Västerås stadsbibliotek, och illustrerar hur den har inspirerat Tranströmers diktning.
Här blir det aldrig fråga om hemmagjort psykologiserande, utan klara och intressanta länkar mellan musik och dikt.
Gästrecensent: Eftersom Staffan Bergsten är litteraturkritiker i UNT recenseras hans bok av Maria Schottenius, fil dr i litteraturvetenskap och medarbetare på Dagens Nyheters kultursidor.