Diktaren och hans publik

Muntlig diktning, vad är det egentligen för något? Uttrycket suggererar en motsats, nämligen skriftlig, och slutsatsen blir att muntlig dikt är en art som föregår eller ligger vid sidan av den skriftliga. Ofta förknippas begreppet med äldre kulturskeden då skrivkonsten ännu inte var uppfunnen eller bara användes för andra ändamål än diktning. Exempel på denna sorts muntliga diktare är Homeros och Eddasångernas författare.

Men detta är en förenklad bild av litteraturens historia. All diktning, äldre såväl som modern, kan vara muntlig i så måtto att den kan läsas, eller sjungas, högt inför publik eller i kammarens avskildhet. Under antiken producerades mängder med skriven litteratur som man genomgående tillägnade sig genom högläsning. Den snabba tysta innantilläsningen är ett ganska sent fenomen, och otränade läsare har än i dag en benägenhet att halvhögt ljuda de ord de ser med ögonen. Man kan märka det på att struphuvudet rör sig.

Detta sagt som bakgrund till en i vår utkommen bok av Lars Lönnroth: Den dubbla scenen - muntlig diktning från Eddan till ABBA. Ny är den visserligen inte utan ett - grafiskt mindre lyckat - omtryck av den första upplagan från 1978. Ett kort förord och en lika kort efterskrift vill foga in det enligt författarens egen mening något föråldrade verket i nuet.

Mycket har verkligen hänt inom litteraturforskningen under de gångna trettio åren. Till det som står sig i Lönnroths fall och till och med förstärkts hör den sociologiska aspekten på diktning samt breddningen av perspektivet från smal elitkultur till bred folklighet. Tyngdpunkten i hans framställning ligger också på dessa båda områden.

Med bokens huvudtitel, Den dubbla scenen, avses å ena sidan det rum där diktverkets handling tilldrar sig och å den andra platsen för det muntliga framförandet. Ett belysande exempel är sjömansvisan i Evert Taubes tappning, som ägnas ett livfullt kapitel. Antingen Fritjof Anderssons visor framförs privat eller "på nöjets estrader" råder det en spänning mellan åhörarnas i allmänhet ombonade livsform och tillvaron på de sju haven med deras hamnar befolkade av mer eller mindre villiga flickor. Vi får också följa trubaduren Taubes väg mot allt större popularitet och samtidigt större erkännande från kulturetablissemangets sida.

Taubes store föregångare Bellman får ett eget kapitel. Sedan det skrevs för drygt tre decennier sedan har Lönnroth ytterligare bevisat sin sakkunskap genom Bellmanmonografin Ljuva karneval (2004). Både Bellman och Taube rör sig på gränsen till improvisation även om deras sånger slutligen kodifierades i tryck. Det är annars i gråzonen mellan troget återgivande av en traderad text och anpassningen av den till nya sociala förhållanden som Lönnroth gör sina intressantaste iakttagelser.

Psalmen Vår Gud är oss en väldig borg jämförs ingående i fyra versioner: ursprunget i Psaltaren, Luthers fria tyska bearbetning som knöt an till det i början av 1500-talet rådande politiska klimatet, Olaus Petris översättning av Luthers psalm med hänsyn till Gustav Vasas kyrkopolitik och slutligen Wallins något utslätade bearbetning.

En art av dikter som ofta föreligger i flera olika varianter är folkvisan, eller balladen som den numera kallas. Beroende på traditionsbärarnas kön, sociala ställning och ålder framhävs olika sidor av innehållet. Som exempel väljer Lönnroth balladen om Herr Olof som rider ut dagen före sitt bröllop och möter en "Elf-quinna" som vill att han ska tråda dansen med henne. Då han vägrar drabbar honom hämnden: både han själv, hans brud och hans mor lider inom kort sotdöden. Som bakgrund pekar Lönnroth på den gamla föreställningen att människor är särskilt mottagliga för demoniska krafter alldeles innan de ska förenas genom den kyrkliga vigselns helgd. Visans ursprungliga publik var den medeltida riddarklassen, men traderingen skedde via allmogens kvinnor som, visste vad utomäktenskapligt sex kunde ställa till med.

Mindre övertygande är utredningen av Lindegrens dikt Arioso, närmare bestämt författarens uppläsning av den i radio som finns inspelad på grammofon. Högläsning av lyrik inför publik har en lång historia, antingen det skedde i hemmet, i skolan eller vid föreningssammankomster, och man kunde tänka sig bättre exempel än Lindegren. Anders de Wahls recitation av Nyårsklockan på Skansen i Stockholm är ett paradexempel, och i radions barndom på 1920-talet framträdde Karlfeldt med sitt mäktiga dalmålsmässande av bl a Sub luna.

Av de båda kapitel som omramar allt det som här bara kunnat antydas bygger det första på osäker grund - det är inte mycket vi med säkerhet vet om Eddasångernas publik - medan det sista är desto mera välkänt: sånggruppen ABBA:s succélåt Money, money, money. Det är ett rikt, tidigare bara fläckvis kartlagt fält Lönnroth överblickar i sin bok och han har fått flera efterföljare sedan han avslutade den första upplagan. I efterskriften till den nya konstatera han med tillfredsställelse att "En del av slutkapitlets dystra profetior om framtidens medieutveckling har dessbättre kommit på skam." Det talade eller sjungna diktarordet visar sig mäktigt att överleva även drastiska förändringar av den yttre scenen. Och väl är det, för riktig poesi ska inte bara ses som bokstäver på papper, den ska höras med mänsklig stämma.

Diktaren och hans publik

Det är ett rikt, tidigare bara fläckvis kartlagt fält Lönnroth överblickar i sin bok Den dubbla scenen, skriver Staffan Bergsten.