Dikt för hjärta och hjärna

Carmina esoterica, det vill säga sånger för de invigda, kallar Uppsalaförfattaren Bo Gustavsson sin nya och åttonde diktsamling. Det är en rättfram varudeklaration. Stora delar av denna ovanligt tjocka volym - tvåhundra sidor - skulle säkert det stora flertalet normalt läskunniga svenskar riva sig i huvudet inför och undra vad i all världen detta skall betyda. I viss mån är nog nästan all så kallad modern lyrik genom sitt experimentella språk ägnad att förbrylla den läsare som inte vant sig vid greppen och ambitionerna bakom detta sätt att skriva. Men det innebär ju absolut inte att dessa texter skulle vara värdelösa. För "de invigda" eller dem som övat upp känsligheten för mera avancerade uttrycksformer kan sådana dikter ge starka och värdefulla upplevelser. Så är det också med Bo Gustavsson. Han går längre i esoterisk och lyhördhetskrävande riktning än de flesta, men åtminstone så långt som jag själv kan följa och "begripa" honom är han också laddad med känslor, stämningar och erfarenheter att förmedla.

En utgångspunkt för Gustavsson liksom för många andra är att dikt inte nödvändigtvis är något att förstå intellektuellt, den kan också och gärna tala direkt till våra känslor via ordklanger och omedvetna associationer. I många av Gustavssons dikter, särskilt de längre, forsar orden ur honom på ett sätt som knappast kan pusslas ihop till någon tydlig bild av vad som hänt och så att säga skulle berättas, till exempel:

En sociabilitet som lyser genom/ den icke-konstituerade mängden/ av areté och öppnar där det/ abstraherade agerandets utgång/ och transformering.

Men oftast följer efter några sidor sådana i sak svårbegripliga meningar ett "lättare" avsnitt där man för sitt inre öga åtminstone kan skissa en bakomliggande faktisk situation, någon som lider, är lycklig eller upplever ett stycke faktisk natur. De rent abstrakta avsnitten är som nonfigurativ konst; själv har jag lättare för att uppfatta och uppskatta de dikter eller diktsviter som åtminstone delvis är "föreställande". Och sådana finns det faktiskt också gott om, till exempel Lyft i ljuset:

Sidor som aldrig öppnats,
jag sprättar upp sidor som aldrig
öppnats tjugo år efteråt

Denna ögonblicksbild får sedan symbolisera "dessa förlorade förvillade tjugo år" i poetens liv. Det är mer traditionellt än en del annat i boken men enkelt och slagkraftigt. Här finns en tyst vinterskog med skidspår och "surret av vita bin/ i mitt sextionde år". Gustavsson korsar gärna detaljrealism, symboliska paralleller, upprepade ordklanger och rena ordlekar. De tre dödshoten stroke, cancer och infarkt låter han låna gestalt av tre orientaliska vattenbärerskor med röda sandaler och vita vrister. Det är både tankeväckande och vackert.
Uppsala med omgivningar skymtar här och var, utsagt eller antytt, men väl så ofta utspelar sig de "konkreta" dikterna i Grekland eller andra medelhavsländer. Där finns en kraftfull liten svit om en antik spjutbärare, en legosoldat som speglar det tidlösa våldets verkningar och som med sina kamrater under fälttågen bland annat "glufsar i oss mogna persiskor"- detta är alltså en ordlek och inget tryckfel.

I andra dikter upprepar Gustavsson gärna nyckelfraser gång på gång, på ett sätt som bygger på närmast musikaliska effekter och kan påminna om Gunnar Björling. Annars är det nog framför allt T S Eliot och Gunnar Ekelöf som varit själsfränder och läromästare, och Gustavsson uppnår ibland faktiskt nästan samma ton av genomskådande och besvärjelse.
Ofta uppstår en stark effekt av sammankopplingen av två olika tidsplan eller platser, till exempel apropå en nyligen avliden bror:
Jag börjar få min brors trötta ögon med den grå /skuggan från hans egen kremering.
eller
Den tolvårige / pojken som dog i cancer för 22 år/ sedan sitter på bron och metar. Jag frågar/ om det nappar. Han svarar inte.

Stunden med ropande duvor i cypresserna innan / tåget kommer är ett epitafium på en antik stele.

Bo Gustavsson som person skymtar ibland i formuleringar som

Här sitter jag nu i mitt sextioförsta år på / trappan till stugan vi hyrt. I min ålder har/ de flesta hus, fast jobb och ordnad ekonomi.

Men så icke han, framgår det, men det tar han rätt lugnt. Han är föga aggressiv eller kategorisk. I Vår i Uppsala, dedicerad till kollegan Lars Bäckström ser han - trots sitt starka sociala engagemang - med viss humor på världens gång:

Det är tur att orättvisorna finns kvar i världen./ Det är skönt att gå i ett demonstrationståg på / Uppsalas gator bland leende ansikten/ en gråmulen lördag i mars?

Hans mycket mångfasetterade genrebilder från Aten - med ett medvetet så kallat negativt urval - visar både självständighet och ett slags reporterblick. Och skilsmässodarret i Det händer, det är, med ett anonymt par han och hon, visar psykologisk sensibilitet.
Uppenbarligen tilltalas jag mer av Gustavssons mer "blandade" dikter än av ett par av de långa och utpräglat abstrakta. Som helhet visar den här samlingen en mogen och litterärt betydande diktare. Hans några gånger upprepade fråga "vem lär mig?" och likaså upprepade bön till antika gudar "läk mig hel!" slår an strängar som må vara personliga men också alldeles allmänmänskliga. Därför kan man hoppas att ändå ganska många skall känna sig tillräckligt "invigda" för att utsätta sig för Bo Gustavssons språkliga gympalektion.

Dikt för hjärta och hjärna

Bo Gustavsson, Uppsalapoet och UNT-medarbetare, ger i dag ut den fylliga diktsamlingen Carmina Esoterica. Krävande men också mycket givande, fastslår Tore Winqvist.