Dikt, död och dansbandstoner

Stig Dagerman var en författare med en enorm produktivitet, men hans levnad var kort, och han hann inte ge ut mer än en handfull romaner samt ett par dramer och samlingar med noveller och dagsverser. Ett okänt manuskript av honom skulle utan tvekan vara en litteraturvetenskaplig sensation. Det är runt detta som Jesper Högström väver intrigen i sin i dag utgivna debutroman, Den andra stranden.I Dagermans fotspårBoken handlar om Martin som reser till skånska Alaröd för att skriva en uppsats om Stig Dagerman, som i början av 50-talet tillbringade en sommar på orten. Tanken är att det skall underlätta forskningen om han bor och arbetar på samma plats som författaren. Under den sävliga ytan visar sig Alaröd emellertid sjuda av konflikter och hemligheter, och Martin får svårt att koncentrera sig på uppsatsskrivandet. Han distraheras dessutom av sina känslor för den gifta Sandra, vars far hyrde ut stugan till Dagerman. När hon en dag försvinner inser han att det har att göra med hans egen forskning, och med vad som kan vara ett okänt manuskript av Stig Dagerman.Greppet att låta ett akademiskt eller litteraturvetenskapligt äventyr anta kriminalromanens förklädnad har använts med framgång av bland andra Umberto Eco och A S Byatt. I likhet med sina internationella föregångare har Den andra stranden en mer nyanserad karaktärsteckning och en rikare miljöbeskrivning än den konventionella deckaren. Jesper Högströms skildring av den skånska landsbygden är både levande och initierad. Tvärtemot vad man kanske skulle kunna tro beskrivs Alaröd som en dynamisk plats, där inflyttade stadsbor, excentriska konstnärer och infödda ortsbor samlas i aktionsgrupper för att protestera än mot ett närbeläget skjutfält, än mot fartbegränsningen på en ny väg. Och mellan grälen träffas man i Larrys lada för att ta sig en svängom till det lokala dansbandet, Tommy Rose and the Tomahawks, som fortfarande ger ut sina album på kassettband — för vad skulle folk annars lyssna på i sina husvagnar?Jesper Högström är både ömsint och elak då han skildrar det som inte kan kallas något annat än ortens överväldigande töntighet — dess vulgaritet och fullständiga brist på själv­ironi, smak och bildning. Skoningslöst noterar han tryck på t-shirtar och skyltar, dekaler på bilar och smaklösa inredningsdetaljer. Men Alaröd får upprättelse igen då Martins studiekompisar från Lund kommer på besök. Kontrasterad mot deras självmedvetna och ängsliga poserande framstår den opretentiösa äktheten i Alaröd som en långt sundare livshållning.Inte heller Martin kan förhålla sig oberörd till detta. Snart trettio år gammal har han inga pengar, ingen egen bostad, ingen familj. Allt han kan visa upp är nittiosex universitetspoäng i humanistiska ämnen: "I Lund fanns det färdiga maskeradkostyner för den situationen: gammal bohem­ideologi parad med modern kritik av konventioner och strukturer." Men när han sitter i stugan i Alaröd "framför en öppen spis som någon annan murat" då är sådana förklädnader plötsligt inte värda särskilt mycket.Rapsodisk skildringSkildringen av hur Martins inövade poser faller är måhända väl rapsodisk, men Den andra stranden har ändå något väsentligt att säga om en generation av unga vuxna som gjort identitetslösheten till en identitet och för vilka friheten från ansvar blivit en frihet från mening. Kanske ger boken också en aning om vad det är som fått flyttlassen att börja gå i motsatt riktning, från storstäderna och ut på landet.Läst som en skildring av ett Glesbygdssverige i förändring har romanen utan tvekan ett värde. Jesper Högström skriver med humor och ett oförtröttligt gott humör, och han har ett flyhänt, journalistiskt driv i sin prosa.Lite för mycket, kan man tycka.Jesper Högström har snickrat ihop en så intensiv deckar­intrig att han aldrig riktigt får tid att utveckla de verkligt intressanta spåren i romanen, till exempel fragmenten från Martins barndom, och den antydda parallellen mellan Martins skrivkramp och Dagermans. Boken är som helhet behäftad med en viss ytlighet, och vacklar dessutom stilistiskt.Krystad deckarstämningInte heller som renodlad kriminalroman övertygar Den andra stranden. Tvärtom känns deckarstämningen i boken ofta aningen krystad och klichérartad, med skumma män som smyger i buskarna, gåtfulla brev som smygs in i kavajfickor och mystiska bilar som dyker upp och försvinner.Jesper Högström har dock en obestridlig berättarbegåvning och därtill ett skarpt öga för detaljer. Stundtals kommer han sina karaktärer, och läsaren, mycket nära. Man ler ofta igenkännande, och generat, åt Martins alla rörandeoch pinsamma vanor. Förhoppningsvis är detta talanger som kommer bättre till sin rätt i framtida romaner.Dessutom kan man hoppas att Jesper Högström då också kommer att våga förlita sig på sin förmåga att skriva berättelser som engagerar av egen kraft, utan att behöva trassla in dem i deckarintriger.