Sensmoralen i Eric Schlossers bok om det amerikanska kärnvapenprogrammet levereras redan på sidan sextioåtta i den närmare åttahundra sidor långa boken. Det är en general Farrell som efter att ha bevittnat en provsprängning i juli 1945 uttrycker ett slags skräckblandad vördnad inför de enorma krafter som nu lagts i människans händer. Explosionen, säger Farrell, ”fick oss att känna att vi ynkliga varelser varit hädiska nog att våga mixtra med krafter som dittills varit reserverade för den Allsmäktige”. Och är det något som står klart efter att ha läst Schlossers bok så är det att kärnvapen härbärgerar en sådan enorm och förödande kraft att människan inte tycks förmögen att hantera den.
Just den där, mycket konkreta, ohanterbarheten är vad Schlossers bok till stora delar handlar om. Här radas ett närmast oräkneligt antal exempel på försumligheter och olycksfall upp som inte sällan varit farligt nära storskaliga katastrofer. Schlosser, mest känd för sin reportagebok om snabbmatsindustrin, har gjort ett minst sagt imponerande researcharbete. Här berättas, främst ur ett amerikanskt perspektiv, atom- och vätebombens historia. Både dess redan mycket kända episoder (Manhattanprojektet, Hiroshima, Kubakrisen) men också ett antal mindre kända historier som gång på gång visar de enorma risker som hanteringen av kärnvapen innebär.
En händelse ägnar Schlosser särskild uppmärksamhet. Det är en incident vid en uppskjutningsanläggning i Arkansas, där en missil var nära att explodera 1980. Schlosser gör denna dramatiska händelse till ett slags följetong. Han berättar mycket detaljerat, utifrån flera av de närvarandes perspektiv, på ett närmast skönlitterärt sätt.
Men också många andra episoder berättas i boken: Bomber som oavsiktligt faller från flygplan och landar i någons bakgård, fullt bestyckade flygplan som kraschar, felmeddelanden i säkerhetssystem som närapå utlöser fullskaligt kärnvapenkrig.
En av de mer dråpliga händelserna är när ett av de amerikanska radarsystemen visar att USA är under attack. Man gör sig snabbt redo för ett direkt motangrepp när meddelandet i sista sekund kommer. Det som radarn uppfattat som ett missilanfall från Sibirien var bara månen som sakta gick upp över Norge. Att ett kärnvapenkrig kan ha brutit ut på grund av bristfällig teknik är självfallet en oerhört skrämmande tanke.
Schlosser presenterar verkligen ett digert material som med all önskvärd tydlighet visar hur vansinnigt riskabelt det är handskas med den här typen av vapen. Dock kan jag tycka att Schlosser gärna hade fått presentera sitt material på ett mer koncenterat och slagkraftigt sätt. Ibland är det detaljerat intill parodins gräns och den ljumma journalistprosan är inte alltid den mest levande. Schlosser hade kunnat framföra sitt budskap mer effektivt om han valt att döda en och annan älskling.
Men Schlossers bok övertygar ändå till slut, dock mer på styrka än teknik. I dag finns det tusentals kärnvapen runt om i världen. Schlosser visar att, även om inga av dessa vapen någonsin kommer att användas, så är deras blotta existens ett hot mot vår säkerhet. Efter att ha läst Schlossers bok framstår det faktum att en olycka av katastrofala proportioner ännu inte inträffat som ren och skär tur. Och frågan är: Hur länge vågar vi lita på turen?