Finns det något mer uppiggande än att läsa en nattsvart pessimist? Optimister är tråkiga och blåögda. Pessimister konfronterar sanningen om vår existens, lidandet och döden, men de gör det oftast med en stor portion svart humor. Vår tids ärkepessimist är den rumänsk-franske filosofen Emil Cioran. 1937 kom han, 26 år gammal, till Paris. Där blev han kvar fram till sin död 1995. Från 1960 bodde han i ett vindsrum belamrat med papper och böcker på femte våningen vid Rue de l’Odéon 21. Huset saknade hiss och hyresgästerna delade toalett. Där skrevs merparten av Ciorans författarskap på franska i en rad aforism- och essäsamlingar.
I sin bok Eremiten i Paris vill Tobias Dahlkvist fokusera på Ciorans författarskap och den pessimistiska traditionen, i stället för att fastna i en diskussion om hans antisemitism. I likhet med Heideggers nazistsympatier har Ciorans fascistsympatier fått överskugga hans filosofiska gärning. I mitten av 30-talet stödde han den fascistiska rörelsen Järngardet, men det var en övergående fas i hans liv.
Dahlkvist kan sina pessimister. 2007 disputerade han vid Uppsala universitet på en avhandling om Nietzsche och den pessimistiska traditionen. Han har även skrivit om Ekelund och Leopardi. I ett efterord till Eremiten i Paris säger han att han har en fäbless för ”dystra, reaktionära gubbar”. Det får vi vara tacksamma för. Pessimismens tradition är i stort sett okänd här i landet.
Cioran var en modern representant för denna tradition, som sträcker sig tillbaka till antiken. Skrivandet innebar för honom ett sätt att hålla självmordstankar på avstånd, ett slags sublimering av ångesten till skrift. ”En bok är ett uppskjutet självmord”, lyder en berömd aforism. Det uppskjutna självmordet blev för Cioran till ett livsverk. Han skrev oftast på nätterna och menade att hans tänkande hörde till natten och sömnlösheten. När han inte kunde skriva, promenerade han omkring i Paris och slog sig i samspråk med prostituerade och uteliggare. Liksom dem kände han sig som en outsider i tillvaron. I sitt författarskap utvecklar Cioran en pessimistisk levnadskonst i ständig dialog med filosofihistoriens pessimister, i synnerhet Nietzsche, Pascal och kejsar Marcus Aurelius. I synnerhet humorn blir för Cioran ett viktig terapeutiskt skydd mot lidandet.
Det är en humor som påminner om judarnas och romernas, två rotlösa och förföljda folk. Pessimismen utvecklas hos Cioran till en andlig övning i avsikt att hantera tillvarons mörka sidor och göra livet uthärdligt.
Dahlkvist menar att det finns flera problem med att läsa Cioran. För det första har han en tendens att älta samma frågor och därför inbjuder han till en ytlig och slarvig läsart. För det andra ställer sig personen Cioran i vägen för författaren Cioran eftersom han bara skriver om sig själv och sina egna erfarenheter. För det tredje domineras litteraturen om honom av en konsensus i synen på hans verk som Dahlkvist vill bryta mot.
Fyra centrala teman dominerar i Ciorans författarskap från allra första början. De är självmordet, sömnlösheten, samhällets förfall och livets meningslöshet. Enligt Dahlkvist är det som förändras under författarskapet attityden till dessa fyra teman. I de tidiga böckerna försöker Cioran analysera sina idéer medan han i de sena böckerna gör dem till utgångspunkt för utarbetandet av sin pessimistiska livshållning.
Livets meningslöshet och samhällets förfall tas då för givna och i stället riktas intresset på självmordet och sömnlösheten, två problem som Cioran brottades med hela sitt liv.
Ciorans filosofiska metod går ut på att filosofera utifrån personliga anekdoter. Anekdoten blir ett verktyg för tänkandet. Tre anekdoter är särskilt viktiga i hans författarskap. Den första handlar om att han som barn tvingades lämna sin hemby för att börja skolan. Den andra handlar om hur han i ungdomen plötsligt drabbades av sömnlöshet och den tredje berättar om beslutet att börja skriva på franska, då han en sommardag 1947 stod vid Atlantkusten i Normandie. Anekdoterna har att göra med exilens öde, sömnlöshetens klarsyn och språkbytet som bejakandet av alienationen.
I sitt sena författarskap gör Cioran just alienationen till ett livsideal. Att vara en raté, en misslyckad outsider, ses som ett tecken på autenticitet.
Den suicidala läggningen omvandlas till en form av lycka trots en livslång depression. Cioran blev 84 år.