Det svenska janusansiktet mot USA

Relationerna mellan Sverige och USA det senaste halvseklet är en intressant aspekt på vår moderna historia, som säger mycket om de idéer och den realpolitik som — med betydande skiftningar — präglat åtminstone vårt eget land.Ett praktiskt och läsarvänligt grepp att ge stadga åt det omfattande stoffet är att koncentrera sig på de tillfällen då de båda ländernas politiska ledare haft närkontakt med varandra, framför allt vid statsbesök i Vita huset. Så gör Staffan Thorsell i sin utmärkta översiktsbok Sverige i Vita huset. Att den är en effektiv och poängfylld kombination av reportage och analys är inte förvånande; Thorsell har varit både nyhetsman, ledarskribent och chefredaktör för Expressen och dessutom USA-korrespondent.Retrorik/realpolitikHistorieskrivning löper naturligtvis alltid risk att i perspektiv och faktaurval styras eller påverkas av de mäktigaste inom politik och förvaltning, men Thorsells egna utgångspunkter borgar för en viss kritisk distans både mot den socialdemokratiska hegemonin här hemma och den för närvarande konservativa i USA.En av hans viktigaste poänger är klyftan mellan den långvariga svenska neutralitetsretoriken och den närmast instinktiva och självklara tilliten till att USA, Nato och den demokratiska västvärld "vi ändå tillhör" skulle komma till vår hjälp ifall det verkligen behövdes.Den svenska alliansfriheten var en variant av mors lilla Olles tankar om den stora björnen, "han är inte farlig,/bara man är varlig". Men det hyckleri den i likhet med mycken annan diplomati innebar lurade tyvärr den egna opinionen snarare än själve bamsefar. Sovjet visste ändå genom bl a Wennerström att vår försvarsplanering (landningsbanor, ­vapenteknik etc) byggde på intimt samarbete västerut.I och för sig fanns det på den tiden argument både för den falska uppsynen och de realpolitiska garderingarna, men dubbelspelet gav näring åt dels en demokratiskt suspekt kålsuparteori (Ohlys aktuella problem är en av följdverkningarna) och dels åt ett mer utbrett USA-hat än vi normalt skulle ha haft på våra breddgrader. Nu, när vi skulle kunna tala öppet, har det statsbärande partiet fått en inbyggd taktisk hämning mot allt som luktar EU (dessbättre nu hjälpligt övervunnen), Nato eller andra bindande internationella engagemang.Personen spelar rollDe personliga erfarenheterna och värderingarna hos våra stats- och utrikesministrar har spelat stor roll för de vänskap­liga eller fientliga stämningarna mellan Sverige och USA under olika perioder. Tage Erlander och Göran Persson ligger naturligtvis på en mer amerikansk våglängd än Olof Palme, Östen Undén eller t ex Pierre Schori; det hänger samman med både ideologi och mer opolitisk psykologi. Men Thorsell lyckas också visa hur personlig vänskap kan uppstå även mellan klara politiska motpoler, som Palme och Kissinger och kanske också Persson och Bush. I analysen av sådana storpolitiska slumpfaktorer har han stor nytta av det omfattande och tidigare delvis hemligstämplade material (dagböcker, UD-handlingar, amerikanska bandinspelningar etc) som han bygger på. Och läsaren piggas ofta upp av små skenbart ovidkommande men ändå belysande episoder, som president Kennedys amorösa eskapader i Båstad eller vad huvudpersonerna sagt om ­varandra "off the record".För den mer akademiska hi­storieforskningen ger Thorsell framför allt uppslag att forska vidare på. Det kan gälla de kvasirevolutionära attityderna kring 1968 och anpassningsrörelserna till dem, Olof Palmes motiv och handlingsalternativ kring den berömda bilden från fackeltåget med Nordvietnams ambassadör och Treblinka-­talet eller relationerna mellan Bildt och Bush senior och ju­nior.Ett och annat helt nytt guldkorn har Thorsell vaskat fram ur dokument och intervjuer med huvudaktörer, men det största värdet med denna rappa reportagebok är den lättsamma och frispråkiga helhetsbilden av förhållandet mellan supermakten och lilla Sverige, med alla våra skillnader och likheter.