Först ut då just en norsk deckare. Gard Sveen fick utmärkelsen Glasnyckeln för den här mästerliga debuten. Han lyckas med att binda ihop ett förflutet i den tyska ockupationen av Norge med nutid. Det är en mångbottnad berättelse om svek, offer och hängivenhet. Fyndet av tre skelett i skogen drar igång en kedjereaktion som har upprinnelsen långt tillbaka. Kriminalinspektören Tommy Bergmann får fullt upp i den här synnerligen läsvärda kriminalromanen.
Jan Arnald har under pseudonymen Arne Dahl skrivit femton böcker med samma huvudpersoner. Nu har han i ”Utmarker” skapat ett nytt koncept där de två udda poliserna Sam Berger och Molly Blom (taget från James Joyce?) jagar en seriemördare, en jakt som kommer obehagligt nära deras eget förflutna. Dahl kan sina saker även om han denna gång tagit ett steg närmare den mer strömlinjeformade deckargenren. Men det är spännande och jag ser fram emot fortsättningen.
Anna Jansson har för länge sedan etablerat sin huvudperson Maria Wern, och i lika hög grad Gotland som brottsplats, i många böcker, och filmatiseringar. Senaste ”Rädslans fångar” fortsätter i samma anda. Likheten med Camilla Läckberg är tyvärr stor, och minsann kommer det inte en historisk utvikning också. Men Jansson har bra flyt i penna (tangenten) och man kan riktigt känna solen bränna på raukarna.
Lokalförfattarna, vars böcker kretsar runt hembygden samtidigt som brotten sker, är många. Uppsala har dock inte satts så ordentligt på deckarkartan, sedan Kjell Eriksson. Ulf Broberg har tidigare skrivit tillsammans med Peter Lundström men satsar senast på egen hand. Hans ”Den tredje mannen” utspelas runt Uppsala och knyter an till mordet på Olof Palme. Han gör det bra och hans huvudpersoner poliserna Kenneth Klintman och Lisa Norén kan det gärna komma fler böcker om.
Olivier Truc är en fransk journalist bosatt i Stockholm. Redan med sin debut ” Fyrtio dagar utan skugga” satte han fingret på ett svenskt trauma: hanteringen av samerna, förr och nu. I nya ”Skuggorna vänder tillbaka ” fortsätter han med det. Renpoliserna Klemet Nango och Nina Hansen får reda ut varför ett antal tragedier ägt rum under kort tid. Annorlunda miljö och förutsättningar plus ett bra flyt i språket gör boken läsvärd.
Brott kan ju vara roliga också. Catharina Ingelman-Sundberg har skapt ett antal trivseldeckare med Pensionärsligan i skottgluggen. Denna samling seniorer utför sinnrika brott och satsat pengarna i nyttigheter. Nu vill de också hjälpa fattiga och då krävs det ett rejält tillskott i kassan. I ” Rån och inga visor” hamnar de i farliga omgivningar. Författaren vet hur man får till en god berättelse och allt behöver ju inte vara på liv och död.
Britterna är tillsammans med USA och Norden den största leverantören av bra deckare. Här några av dem. Clare Mackintosh debuterade med den skickligt skrivna och gripande ”Jag lät dig gå” (Lind & Co). Det handlar om ett barn som dödas av en smitande förare och perspektivet är originellt. M J Arlidge fortsätter sin serie där den fascinerande kommissarien Helen Grace är huvudperson. I ”Bro bro breja” (Lind & Co) mördar någon brutalt prostituerade och spåren leder åt ett oväntat håll. Stephen Booth håller liv i sina huvudfigurer Ben Cooper och Diane Fry, poliser för evigt förenade i ett hatkärleksförhållande i senaste ”Bron” (Forum). Han berättar lika mycket om det speciella grevskapet Derbyshire så att man får lust att resa dit. Om man inte blir utsatt för brott förstås.