”Norrlänningen är rak” står det några sidor in i David Vikgrens nya diktsamling Folkmun, den fjärde sedan debuten. Han är uppvuxen i Övertorneå så han borde veta. Orden är förstås en lek med schabloner. Det är inte allt för ofta som sådana lekar utspelar sig i poesin. Ida Börjel gjorde något liknande om olika nationalkaraktärer i sin mycket lyckade debutdiktsamling Sond (2004). Det handlar om humor, ironi – en drift med de så oerhört trångsynta tankegångarna som karaktäriserar människor efter geografi.
Hos Vikgren rör det sig närmare om att driva med den bild som finns av Norrland. Till att börja med möter vi en inställsam norrlänning som förlorar sig i exotism när han beskriver sitt Norrland. Mot detta ställs en poetisk gerillakrigare:
Hugg i! För att komma till rätta med bristen
behövs läggas ner ytterligare
avveckla de vackraste platserna
Mvh: FÖRDELNINGSPOLITIK
Hatet är vad jag känner
hela tiden
Rik på malm denna gruva,
borren äter dess vägg.
Ytterligare en röst skulle kunna vara hämtad från tv-reklamen för Norrlands guld. Då är det den snusande helyllekillen som talar: ”Här säger man att man spelar musik, I Stockholm säger man att man är artist.”
Dessutom finns i diktsamlingen, i stor motsättning mot allt det föregående, stycken av kärv poesi som kräver noggrann avlyssning för att man ska höra den. Vikgren rör sig med motbilder, som kontrasteras mot varandra. Humor blir själva kittet mellan delarna.
Ibland hör man ord som Stockholmsjävlar eka igenom texten. Vikgren är lika envis som Folke Pudas liggande i sin låda på Sergels torg under tre månader 1983, kämpande mot länsstyrelsens orättvisa beslut. Den kampen bidrog till att staten ändrade reglerna för rättsprövning i Sverige 1987.
Vad Vikgrens kamp går ut på är inte tydligt. Det är till viss del en motsång mot Stockolms kolonialisering av provinsen. Det handlar också om att stärka varumärket Norrland som en plats med rum för det naturliga, ursprungliga långt från Stockholms neon, smuts och modetrender. Tydligast är att det handlar om poesi som leker med språk och stil på många olika nivåer. Poesin har den friheten att den inte behöver ta ställning. Den kan driva lite med var och en. Så utformad är den så öppen den behöver vara för att bli intressant.
Vikgrens verk är mäktigt – Folkmun är en ovanligt språkrik diktsamling och det sjunger kraftigt ur 200 välskrivna sidor. Han blandar vers och prosa.
I slutet av diktsamlingen nämner han de författare som möjligtvis inspirerat honom. Det är drygt hundra stycken. Jag tänker mig dem som en kör sjungande ur folkets mun, en resning mot överheten. Ett som är säkert: Vikgren tar definitivt slut på schablonen av norrlänningen som blyg och fåordig.