Det lönar sig att slappa

Självhjälpslitteraturen har länge varit en stor och tämligen bärkraftig nisch på bokmarknaden. Böcker om stress finns det gott om, vilket inte hindrar att problemen tacklas i åtminstone ett par nyutgivna titlar, Klas Hallbergs ungdomligt hejiga YCDBRALAI (titeln förklaras med orden You Can't do Business Running Around Like An Idiot) och amerikanskan Rita Emmetts mer allmänförståndiga Stressa mindre, få mer gjort. Ingen av dem ger revolutionerande patentlösningar, men båda ger en del vettiga råd om hur man ska hantera arbetslivets överkrav och risker för att bli utbränd.

De situationer som skildras hör i båda böckerna framför allt hemma i den privata tjänstesektorn, bland tjänstemän och småföretagare på mellan- och högre nivåer. Hela det nutida stressfenomenet hänger naturligtvis samman med en långsiktig förskjutning av det totala arbetets innehåll, från en dominans för repetitiva, fysiskt ansträngande uppgifter inom jordbruk och industri till alltmer av intellektuellt och emotionellt krävande insatser. Att försöka vända den utvecklingen är knappast rimligt. Livet förr var långtifrån makligt för de flesta, däremot var pliktkollisionerna och de besvärliga personliga valen säkert förre. Man hade obevekliga fysiska gränser för vad som var möjligt; i dag frestas allt fler att föra ett flexibelt flerfrontskrig mot arbetsgivares, kunders, vänners och anhörigas förväntningar.

Både Hallberg och Emmett signalerar ett slags paradoxalt recept: att man ska arbeta mindre för att åstadkomma mer. I realiteten går det förstås inte att vända på det positiva sambandet mellan ansträngning och resultat; vad de menar är snarare att man måste ta pauser i olika form för att inte de kvantitativa målen ska undermineras av kvalitetsförluster; man tänker illa när man är trött, helt enkelt. Det gamla religiösa vilodagsbudet hade förmodligen just detta som yttersta orsak.
En variant på det temat är att man ska försöka belöna sig själv - om ingen annan gör det - för att på så vis stärka sin motivation och övervinna frustrationer. Vad det rent konkret kan gälla beror på personlig läggning; man kan t ex se fram mot att äta något gott eller koppla av med ett korsord. "Ladda batterierna" är ett ofta upprepat råd.

Både Emmett och Hallberg hör till den stora skaran managementkonsulter etc som turnerat landet runt med föredrag och seminarier (20 respektive 15 år, påpekar de), och böckerna liknar i sin uppläggning just sådana muntliga tillställningar. I denna märkligt lukrativa bransch tycks det finnas åtskilligt med pretentiösa självklarheter och snömos, men de här båda författarna undviker åtminstone den allra värsta jargongen. Emmett gör det genom enkla, pedagogiskt framställda råd och frågor till läsaren, kryddat med aforismer från när och fjärran, Hallberg genom att göra hela boken till en underhållande show. Hans stil liknar tv-pratarna Filip och Fredrik; han kallar sig "en krullig handelsresande i sunt förnuft", som "kräks över hur arbetslivet fungerar". Ivern att hitta klatschiga formuleringar och liknelser leder ibland till sakliga överdrifter, men man riskerar inte att somna, vilket annars är en risk när det gäller så allmänna och ofta snusförnuftiga resonemang som hela självhjälpslitteraturen i grunden går ut på.

En punkt som Hallberg gör rätt i att driva hårt är vår tendens - överallt men kanske särskilt i Sverige - att ägna orimligt mycket tid och kraft åt "konferenser" och andra former av grupparbeten. Grundorsaken är förstås en vettig vilja att minska hierarkin och öka samhörighetskänslan, men ofta är effektiviteten alldeles för låg jämfört med en klarare ansvarsuppdelning mellan berörda individer.
Perfektionism är en annan bov i stressdramat; vi måste lära oss uthärda ett inte fullt idealiskt resultat. Både Hallberg och Emmett erkänner också att en viss stressnivå ofta är ofrånkomlig om man vill nå resultat, men den får inte bli konstant och obelönad. Medan Hallberg ofta betonar folks känslomässiga impulser och ser lyhört duktiga säljare som föredömen, är Emmett inriktad på allmängiltiga vardagssituationer, som hon tacklar med typiskt amerikansk optimism och en rad exempel ur livet: "Sylvia var grafisk designer och fick i uppdrag—-" etc.

Både Hallberg och framför allt Emmett har en del handfasta praktiska råd som den stressade ofta inte har tid att besinna tillräckligt: att ha realistiska, mätbara och specifika förväntningar, att slappna av lite inför egen och andras oförmåga, att sluta förhala knepiga uppgifter, att kombinera en mer krävande och en mycket enkel uppgift när man måste göra två saker på en gång, att inte vara så prylfixerad, att oftare stänga av mobilen och datorn.

Det lönar sig att slappa

Jobba mindre, må bättre - och få mer gjort. Två nya självhjälpsböcker ger vettiga råd om hur man kan minska stressen i sitt liv, skriver Tore Winqvist.