Poesins hårda villkor är tydligt närvarande i följande tre poeters liv. Den ungerskjudiska Miklós Radnóti (1909–1944) lär ha dödats med ett nackskott för att han antecknade. Den argentinska poeten Alejandra Pizarnik (1936–1972) lär ha sagt till en väninna några dagar innan hon dog:
”Jag har givit mitt liv åt poesin och nu upptäcker jag att poesin inte betyder något för någon.”
Lajos Rafis (född 1970) far brände alla sonens tidiga dikter: det var inte brukligt för romer att bli poeter, menade han.
Som de flesta ungerska judar, i den arbetsbataljon som Miklós Radnóti tillhörde, dog han vid sidan av vägen under en marsch från ett arbetsläger i Serbien. Han blev misshandlad – för att han antecknade – och därefter avrättad för att han inte kunde fortsätta att gå. Hans anteckningsbok hittades i fickan när massgraven han låg i öppnades 18 månader efter hans död. I den fanns hans sista dikter. Dikten Vykort (4) är kusligt förebådande hans egen död.
”Jag föll vid hans sida, han rullade över, kroppen som en sträng på väg att brista.
Nackskott. – Det blir också ditt slut… ligg nu bara still, viskade jag till mig själv. Döden ska blomma ut ur ditt tålamod.
Der springt noch auf, hördes det ovanför.
På mitt öra torkade lerblandat blod.”
I dikten lyser Radnótis starka förmåga att skapa ett talande och vackert blidspråk som går rakt igenom den våldsamma situationen.
Hans formuleringar etsar sig fast. Andra exempel är: ”den morska tulpanen somnade/stående på sin post”, ”Finns mer att skriva i denna dikt? Eller ska jag kasta den, som platanen gör med gamla blad”, ”som ur trädets stam en ny gren spirar, /så gror mina dikter ur mig”.
Radnóti gav ut ett tiotal diktsamlingar. Det som nu ges av ut är ett urval. Titelns ord Krig, död, kärlek är de teman som diktsamlingen innehåller.
Radnótis dikt ser ofta med tillförsikt på livet och den låter sig förföras av den språkliga bildens magi. Men hos följande två poeter är det annorlunda. Den första bär knivens vassa sida mot sig själv, den andra skriker högljutt ut sin livssmärta.
Alejandra Pizarniks föräldrar emigrerade 1934 till Argentina från en stad i västra Ukraina i vilken många judiska familjer bodde.
Något decennium senare var staden så gott som utplånad. Alejandra Pizarniks föddes två år efter flytten och växte upp med Buenos Aires. Hennes familj var välbärgad, de lät henne hellre studera journalistik och litteratur än att arbeta. De tyckte hon var sjuklig och överöste henne därför med läkare, psykologer och psykoanalytiker.
I sin dikt problematiserar hon jaget. Hennes lågmälda, ofta korta texter rör sig omkring natt, mörker, ångest och ensamhet.
”Mitt ändlösa fall i mitt ändlösa fall där ingen övervakar mig. När jag spanar efter den som vakar över mig ser jag bara mig själv”
Pizarniks dikter rör sig på ett djuppsykologiskt plan. Här finns ofta en dödslängtan. Hennes dikt är lite svårtillgänglig om man söker en betydelse men inte om man söker ett tillstånd.
Lajos Rafis dikter skrapar hårt mot tillvarons steniga vägar. Hans tillhörighet är kluven. Han är rom född i Transsylvanien och tillhör också den ungerska minoriteten i Rumänien. Hans situation beskrivs som mycket svår, närmast osannolik. I dikterna förbannar han verkligheten, ber en bön, gråter för att kärleken sviker: livet är svart.
”Mina plågade hundar
skäller oavbrutet,
i övrigt är sluttningen tyst, stilla. Ifrån gryningens himmel
har det börjat regna,
Det smattrar oavbrutet mot mitt plåttak.”
Ett under, slaget till marken är Rafis debutdiktsamling. Den kom ut med hjälp av några ungerska intellektuella och en statlig institution i Budapest 2007.
Ibland kan diktarens livssituation vara minst lika intressant som dikterna. Alla tre dikt-samlingarna här har för- eller efterord som placerar in poeterna i sitt biografiska sammanhang. Utanförskapet präglar dem alla tre på olika sätt.
Att det kan vara lätt att känna igen sig i dessa tre poeters dikt skapar en känsla av att vi alla människor liknar varandra. Ändå möter läsaren här tre helt skilda röster, tre olika sätt att skriva om livet.