Muslimer i Europa utsätts för hot på alla fronter. Rent fysiskt, från brutala gaturörelser som högerextrema English Defence League (EDL) i Storbritannien. I medierna, där de antingen utmålas som ultrakonservativa fanatiker eller är helt osynliga. Och genom lagstiftning, som inskränker muslimers grundläggande rättigheter.
Det paranoida samhällsklimatet, där muslimers religion, åsikter och till och med deras klädesplagg ständigt debatteras, 
bidrar till den heltäckande hotbilden. Det går inte att nog understryka vikten av ökad kunskap om islamfobi, en månghundraårig europeisk rasism som i dag skänks legitimitet varje gång ett antimuslimskt parti vinner politiskt inflytande.
Lilla Leopard förlag har profilerat sig genom en rad reportageböcker på temat intolerans. Till de mest uppmärksammade hör Lena Sundströms prisbelönta skildring av ett Danmark i klorna på Dansk Folkeparti, Världens lyckligaste folk (2009). Islamofobi, hatet mot muslimer, är vad som driver inte bara Dansk Folkeparti utan en drös likasinnade europeiska partier. I Nederländerna har islamofoben Geert Wilders lyckats få igenom krav på burkaförbud och kraftigt reducerad utomeuropeisk invandring. Den paneuropeiska islamofobrörelsen innefattar också högljudda kampanjgrupper, som Stop Islamisation of Europe (SIOE) med flera nationella underavdelningar, bland dem Stop Islamiseringen af Danmark (SIAD).
Religionshistorikern och Uppsalaprofessorn Mattias Gardell gör en stor insats i och med sin senaste bok på Leopard förlag, kort och gott kallad Islamofobi. Förra året utkom journalisten Andreas Malm med en rejäl tegelsten på samma ämne, Hatet mot muslimer (Atlas). Tyvärr hade redaktörssaxen behövt vara långt mer slipad för att boken skulle få det genomslag ämnet förtjänar. Boken led också oundvikligen av författarens egna kontroversiella åsikter; Andreas Malm har exempelvis tagit ställning för terrororganisationen Hamas.
Även Mattias Gardell har utmärkt sig som pro-palestinsk aktivist, bland annat genom initiativet Ship to Gaza, och har kritiserats för att inte uppmärksamma islamismens judehat.
Gardells bok hade liksom Malms tjänat på att inte låta barnsliga påhopp på oliktänkande debattörer störa huvudtexten. Med en mer saklig ton i vissa passager hade boken fått större tyngd.
Men överlag har Mattias Gardell lyckats åstadkomma det verk om hatet mot muslimer som saknats i Sverige. Här finns en guldgruva av fakta för den som vill ta debatten med islamofoberna. Blott 0,08 procent av Frankrikes muslimska kvinnor bär till exempel den förhatliga heltäckande slöjan. Även om man på feministiska grunder kan argumentera mot burkor (vilket undertecknad har gjort), måste man liksom Gardell reagera över det befängda i frågans prominens på den politiska scenen. Författaren synliggör hur och varför den moderna islamofoba retoriken kunnat få genomslag i mainstreamsfären.
Läsaren får också den nödvändiga historiska bakgrunden till Europas muslimskräck. I Rolandssången, en medeltida fransk hjältedikt, utmålas morerna som blodtörstiga avgudadyrkare. På den första svenska världskartan (1541) gömmer sig en muslimsk här redo att anfalla och tillintetgöra Europa. Mattias Gardell skriver: ”Redan den första gången man i Sverige under nationsgrundaren Gustav Vasa försökte skapa sig en bild av hela världen och Sveriges plats i den figurerar således islam och muslimer som ett hot”. Likheterna med dagens varningar om ett hotande muslimskt maktövertagande är slående.
Gardell underlåter inte att visa på skillnaderna mellan den medeltida och den koloniala islamofobin och dagens variant, så kallad xenorasism, som fokuserar på främmande kulturer i stället för ras. Nya och underrapporterade fenomen som den så kallade Eurabia-litteraturen (baserad på konspirationsteorin om ett Europa på väg att islamiseras) exponeras och sätts i sin svenska kontext.
Genomgången av hur islamofobi leder till hot, diskriminering och våld mot ”synliga muslimer” (bärande muslimska kläder eller attribut) borde vara obligatorisk läsning för de politiker och skribenter som tecknar bilden av muslimer som ett hot mot demokratin. I Stockholms stora moské finns en diger pärm med grova hatbrev, berättar Gardell, där muslimer kallas råttor, hundar, ormar, avfällingar, svin, halvapor, apor, Satans tjänare, mörkermän, terrorister och mördare.
Fram till slutet av andra världskriget fanns ingen uppenbar motsättning mellan att vara antisemit och en god och välanpassad medborgare, skriver Gardell i sina avslutande tankar. I dag är vår kunskap större och antisemitiska yttringar möts med fördömanden. Vi reagerar på ett långt mer avmätt sätt, om alls, när fördomarna riktas mot muslimer.
Till skillnad från antisemitismen men i likhet med antiziganismen (fördomar mot romer) saknar Europa ett samhälleligt tabu mot antimuslimska fördomar. Mattias Gardells bok har potential att bidra till uppbyggandet av ett sådant.