Det fula blir vackert

Vore det inte för den stora kvinnofiguren med det utsmetade läppstiftet och de helt tomma ögonhålorna, skulle titeln på Nina Hemmingssons nya bok ha känts intetsägande: Mina vackra ögon. Nu blir den i stället ett påstående som gör att man hickar till redan innan man öppnat boken. Kvinnojaget stirrar tomt men manande på läsaren.

Det är ingen hejd på före detta Uppsalabon Nina Hemmingsson. Hon har erövrat den konst-och serieinspirerade litterära marknaden med sina oftast grova och osentimentala bilder. Hon slår huvudet på hur många spikar som helst. Och kickar könsroller och makthierarkier mellan benen. Hon blottar, lappar till och smeker med samma ritstift och färgpalett.

Det här är bildkonst. Det är litteratur. Det är feministisk seriehumor och samhällskritik. Det är kanske dessutom några nypor självbekännelser, självanalys och revansch. Vad kan man mer begära?

Det eviga spelet mellan kvinnor och män monteras ner till beska replikväxlingar lika avslöjande som när den lille pojken utbrast ”Men han är ju naken!” i sagan om kejsarens nya kläder.

Ful, fel och farlig. Eller fin, fri och fullifan? Nina Hemmingssons jagkvinna och hennes väninnor är lite av varje. Osannolikt bredbenta snoppar de av de lika bredbenta männen. Och ibland varandra, till sist även sig själva.

Grova konturer, till synes klumpiga figurer, måttfulla färger – och så de där ögonen, tecknade som små barns solar med vassa streck åt alla håll från en cirkel. Tomma. Uttrycksfulla. Därtill ovala fiskmunnar med tänder. Stabbiga kroppar. Ändå viss elegans. Det borde inte gå ihop. Men just därför gör det det.

Det är Nina Hemmingssons storhet att hon gör det fula vackert eller i varje fall intressant och stimulerande. Bilderna skulle kunna tala för sig själva, utan text. Och det får de göra i ett avsnitt i boken: Teckningar. Där pågår berättelser utan ord. Jag skulle vilja ha en på min vägg. Memento mori (kom ihåg att du är dödlig), skulle den säga mig. Dödlig, vanlig, verklig.

Som i all humor är igenkänningsfaktorn stor. Man behöver inte vara sådan som figurerna, men man skulle kunna vara det…

Avsnittet Mina vackra ögon handlar om självkänsla, självupptagenhet, ångest, litenhet. Tjejkompisar på kafé, par som har det darrigt på sexfronten, gamlingar som biter tillbaka.

Prinsessan och gemålen är en serie med icke namngivet prinsessa-mannen-av-folket-par. Lätt antirojalistisk och problematiserande prinsessans folklighet och förmenta enkelhet. Sista avsnittet har rubriken Enrutingar och är precis det. Bitska, beska och burdusa kommentarer. Feministisk uppdatering av en historisk, internationell satirtradition.

Avslutningsreplikerna, sista enrutingen, lyder så här.
Han: Du är så späd! Särskilt utan kläder, då ser man verkligen hur liten och nätt du är!
Hon: Äh, det är inte jag som är liten, det är min fitta som är stor!
Ingen joltig romantik här inte.