Det förgångnas närvaro

Det talas ofta om numera att våra sparade foton, vare sig de är digitala eller papperskopior, riskerar att blekna eller bli osynliga. Inom arkivvärlden har man länge brottats med liknande problem. Det framgår av den senaste boken i serien Meddelanden från Krigsarkivet, som man mycket lämpligt kallat Det förgångnas närvaro.

Ett par vid Krigsarkivet verksamma konservatorer, Elisabet Netinder och Gerd Crona, skriver här om Järngallusbläcket och dess förödande konsekvenser. I Europas arkiv och bibliotek håller mängder av värdefulla kulturskatter helt enkelt på att försvinna. Det gäller teckningar av Leonardo da Vinci och Vincent van Gogh men också manuskript och originalnoter av sådana storheter som Victor Hugo och Johann Sebastian Bach. Också i Krigsarkivet är åtskilliga kartor och manuskript hotade.

Vad är då järngallusbläcket? Kortfattat kan det sägas att det användes redan under antiken efter olika recept. Vanligast var en blandning av garvämne från galläpplen, järnsulfat och gummi arabicum. Bläckets kemiska påverkan har med tiden fått svårartade konsekvenser för papperet, eftersom cellulosafibrerna försvagas. Är luftfuktigheten hög påskyndas nedbrytningen. Pergamentet är i regel inte lika hårt drabbat.
Man gör nu vid arkiven vad man kan för att minska skadeverkningarna. Men detta hjälparbete kräver kunskaper och noggrannhet. Prioriteringar måste göras: Vilka handlingar skall först räddas? Uppsatsen utmynnar i ett krav på ökade resurser, något som läsaren gärna vill instämma i.

Men boken innehåller också framställningar av annat slag. Carl Billengrens bidrag är betitlat Livet som äventyr. Einar Lundborg i krig och fred. Sagde Lundborg, vars efterlämnade handlingar finns i Krigsarkivets Biograficasamling, var en märklig man. Inte helt sympatisk, menar vi kanske. I varje fall i början av karriären ter han sig snarast som en antihjälte men också som en inte helt sällsynt representant för de män som gjorde militär karriär under mellankrigstiden.
Missionärssonen Einar Lundborg var född i Indien 1896 och tog studenten i Sverige 1914. Han sökte sig, vilket var naturligt för många unga män på den tiden, till Karlberg. Som utexaminerad därifrån hamnade han en tid 1917 vid Västmanlands trängkår i Sala. Under Finlands inbördeskrig begärde han sedan inträde i Svenska brigaden. Som ett av skälen uppgav han själv sin "stora håg för alla äventyr, tänk ett sådant bra tillfälle ett krig bland rövare och mördare skulle bli, hur många tillfällen man skulle få att kippa efter andan".

Han fick till sin egen förtret inte delta i striderna vid Tammerfors, eftersom han placerats i staben som adjutant och måst syssla med pappersexercis. Att han inte hyste den minsta förståelse för de vitas motståndare framgår tydligt. Han berättar i sina anteckningar om hur några röda får gräva sina egna gravar innan de avrättas och tillägger: "Strax efter arkebuseringen serverades frukost." Billengren skriver att Lundborg imponerades av striden som "ljud- och ljusskådespel".
Efter en kortare tid i civil befattning där han uppenbarligen vantrivdes, sökte han sig till Svenska kåren, som var aktiv i Estlands frihetskamp. Men inte heller där blev han förd direkt till fronten. I början av 1920-talet såg han äntligen chansen att söka sig till något som kunde vara farligt. Han lät utbilda sig till flygare på Malmslätt utanför Linköping. Man bör erinra sig att vid den här tiden var alla flygningar riskabla och haverierna täta.

Lundborg blev en uppskattad flyginstruktör. År 1928 skulle det inträffa som gjorde honom känd, inte bara i Sverige. Luftskeppet Italia hade startat från Milano med Nordpolen som mål. Chef var generalen Umberto Nobile och alldeles klart hade expeditionen till syfte att stärka den fascistiska regimens prestige. Projektet misslyckades och bland de omkomna befann sig den i Uppsala välkände Finn Malmgren. Nobile överlevde emellertid och Lundborg, som skickades i väg med ett tvåmotorigt plan, lyckades återföra honom till civilisationen. Vid en återfärd till nordpolsområdet blev Lundborg själv fånge på isen i 28 dygn. Han uthärdade och visade sig nu verkligen som den hjälte han så gärna velat vara. Återkommen till Sverige hyllades han också med kunglig audiens och festtåg i Linköping.

Ödet ville emellertid att Lundborg, som klarat åtskilliga strapatser, i maj 1931 störtade vid en enkel provflygning på låg höjd intill Malmslätt. Haverikommissionen konstaterade att visserligen hade han gjort en otillåten manöver men skulden belastade flygledningen. Flera män i den fick lämna sina befattningar och man beslöt att inrätta en ny central myndighet, Flygstaben. Lundborgs slut blev således till nytta för flygvapnet. Det inträffade var tragiskt men följdriktigt och kanske av äventyraren själv innerst inne efterlängtat.

Det förgångnas närvaro

Historiska essäer i skilda ämnen finns samlade i en nyutgiven bok från Krisgarkivet, skriver Torgny Nevéus.