Av alla fällor som en debutroman kan falla i, är den opåkallade obegripligheten en av de mest klassiska. Det är där de författare som är ängsliga för att en tydlig roman också är en sämre roman, trillar i. Patrik Godins Gimokrönikan befinner sig någonstans halvvägs ner i den där gropen, med sin stundtals gåtfulla och undflyende berättelse.
Vanligen är det viljan att leka med, och avancera, språket som gör att debutanter går vilse; själva romanen blir dold bakom ett draperi av omständliga formuleringar och ambitioner. Sådant är inte fallet i Gimokrönikan. Nej, snarare skriver Godin i det närmaste en så korrekt svenska som man bara kan; jag kommer att tänka på svensklärare jag har haft, vilket också är helt kongenialt med det faktum att huvudpersonen (som delar förnamn med författaren) arbetar som lärare i Gimo.
Han kommer dit, Patrik, till sin barndoms samhälle, efter att ha genomgått en skilsmässa och lämnat ex-frun Sara efter sig i Stockholm. Motiven för hans återvändande kan te sig en aning vaga – någon översvallande kärlek till vare sig hemorten eller hans kvarboende mamma tycks han inte känna – men egentligen är också det rätt klassiskt: en jakt tillbaka mot ursprunget för att få fatt i sig själv. Och så är det ju Jussi. Jussi, som genom hela romanen ter sig som en närmast mytologisk figur, ett epicentrum kring vilket Patriks värld snurrade genom hela uppväxten. Jussi, som var ”finnen”, som var bråkstaken, Jussi vars sjukskrivna mamma hade apelsinfärgad morgonrock och låg med olika män i bastun.
Jussi som försvann en natt på isen i Gimodammen. Som plötsligt bara var borta. Vart tog han vägen? Jussi, död eller levande?
Jakten på ”sanningen” om Jussi är romanens motor, en vilja att förstå och veta som Patrik delar med lärarkollegan Camilla, tillika Jussis gamla flickvän. I mötet med Camilla och hennes man Jonte, uppstår intressanta stämningar och spänningar där det förflutna hela tiden håller nuet i ett fast grepp.
Det är inte särskilt svårt att engagera sig i dessa människors öden, och även jag vill verkligen förstå vad det är som hänt – och vilka bevekelsegrunderna för det har varit. Men någon absolut förståelse bjuder inte Patrik Godin på. När boken är slut har författaren lagt alla pusselbitar på bordet, men jag är osäker på om de över huvud taget går att bygga ihop. De överraskningar som kommer först mot slutet gör egentligen varken till eller från för möjligheten att begripa, om något så blir de oväntade vändningarna ett antiklimax – skulle detta vara förklaringen?
Mot mina invändningar kan man i sin tur invända att livet inte innehåller något sådant som färdiga pussel, att det ligger i sakens natur att inget går ihop på slutet. Det är sant. Men litteratur fungerar bäst när den inte imiterar liv, när den har mer än förvirring att erbjuda.
Lyckligtvis har Gimokrönikan det. Som uppväxt i en norduppländsk bruksort, en annan än Gimo, fängslas jag mer än något annat av porträttet av platsen. Av paradoxen i hur en plats kan vara instängdhet och frihet på samma gång, av hur ett helt samhälle som tycks existera blott för ett enda företag – i det här fallet Sandvik Coromant – formas och formar sina invånare: ”Vad man än arbetar med i Gimo, så är AB Sandvik Coromant ens arbetsgivare. Plåtslagarna lappar ihop och skottar fabriksladornas tak. Snickarna bygger om skiftesarbetarnas omklädningsrum. Lärarna ser till att foglig arbetskraft ständigt strömmar till.”
Patrik Godin skildrar förtjänstfullt hur detta blir till både sammanhållande kitt och sårbarhet hos ett samhälle. Det tillsammans med den svåra uppgiften att försonas med sig själv, sitt förflutna och alla som kommit och gått, räcker långt för en roman. Där behövs ingen gåtfullhet, där står det dunkelt sagda enbart i vägen.