I september syntes vissa illabådande rubriker i fransk och nederländsk press: ”Michel Houellebecq är försvunnen”.
Den kände franske författaren hade uteblivit från ett åtagande i Haag, och gick inte att få tag på. Faktum var att han inte hade hörts av på länge. Nog måste det vara något fel?
Tankarna fördes till författarens senaste roman, där livstecknen från dennes alter ego plötsligt upphörde. Men tursamt nog visade sig fiktionen vida överträffa verkligheten den här gången. Det gick ingen nöd på den livs levande Michel Houellebecq. Hans namne, romanfiguren, gick däremot ett osedvanligt grymt öde till mötes.
Händelsen illustrerar vad romanen Kartan och landskapet delvis skildrar: hur den 53-årige författaren har blivit ett slags dekadent sagofigur i fransk offentlighet. Misogyn, alkoholiserad, sexmissbrukare, depressiv – rentav självmordsbenägen?
Sedan genombrottsromanen Elementarpartiklarna 1998 är Michel Houellebecq en av Frankrikes mest kända och omdebatterade författare, också utomlands. Han personifierar den laddade sammanblandningen mellan finkultur och fulkultur; en poet, essäist och författare som varvar litterära utvikningar med erigerade penisar och silikonbröst. Kombinationen sex, polemik och plumpa uttalanden (han har till exempel kallat islam för ”den dummaste av religioner”) har gjort honom till mångas fiende men mediernas älskling.
I sin senaste roman gör han en underhållande parodi på sig själv, där han bekräftar somligt (alkoholiserad ensamvarg, ja) och förnekar annat (porrslukande pedofil, nej).
Romanen Kartan och landskapet begränsas dock ingalunda till hans egen person. Den handlar mer om konstens – och framför allt människans – villkor. Från en avlägsen framtid blickar författaren sorgset tillbaka på vår tid. Alla är besatta av pengar, vinstintresset styr och det obarmhärtiga kravet på ständig förnyelse gäller lika för produkter och människor. Här finns inget utrymme för kärlek och gemenskap, i bästa fall erbjuds sex eller porr. Människan åldras, evigt och obotligt ensam.
Barn då? Nej, de är ovidkommande, rentav besvärande, amoraliska varelser. Som en person fastslår i romanen: ”den västerländska människan definieras utifrån sin plats i produktionskedjan, inte sin plats i reproduktionskedjan”.
Kartan och landskapet är Michel Houllebecqs kanske bästa roman, i jämn kamp med Elementarpartiklarna. Det är också hans enda som har belönats med Frankrikes främsta litterära pris, Goncourt, år 2010. Nu, ett drygt år senare, finns den alltså i fin svensk översättning (även om kursiveringarna inte alltid funkar på svenska; leva gott har helt enkelt inte samma klang som vivre bien).
Berättelsen utgår från konstnären Jed Martin, som får sitt genombrott med en utställning av fotografier av Michelin-kartor: ”Kartan är intressantare än landskapet”. Hans senare verk, målningar som ”Bill Gates och Steve Jobs diskuterar dataindustrins framtid”, kommer att betinga hisnande summor. Jed Martin söker upp Michel Houellebecq för att be honom skriva en katalogtext.
På den vägen är det. Beredvilligt serverar författaren läsaren en mix som innehåller framgång, kärlek och brott. Det blir en finstämd och rapp berättelse, varvad med kortare utläggningar om allt från husflugor och staden Beauvais till konstnären William Morris (delvis plagierade från Wikipedia, vilket orskade en del väsen när boken kom ut i Frankrike). Läsaren leds slutligen in i en framtid som låter oroväckande bekant, med kriser och ”finansiella konvulsioner” som nästan utan avbrott avlöser varandra. Just Frankrike klarar sig dock tack vare ”lantligt charmiga hotell, parfym och paté”.
Männen som befolkar Houellebecq-land är alltjämt ensamma, sorgsna och ofullkomliga. Kvinnorna definieras i huvudsak utifrån deras status som sexobjekt. Här finns den undersköna Olga med ”otroligt långa och slanka” ben, liksom ”den eländiga Marilyn med sin outforskade vagina”.
Det är lite tröttsamt. Jag anser också att intresset för mänskligt åldrande och förfall i romanen närmar sig besatthet.
Men sammantaget är det en vacker, melankolisk berättelse. Michel Houellebecq underhåller med självdistans – och excellerar med samtidsdistans.
3 X Michel Houellebecq
Konkurrens till döds
(1994, sv. övers. 2002)
Debutromanen ger en dyster men underhållande bild av arbetslivet och hur den ekonomiska liberalismen tillämpas även på mänsklig samvaro och sexualitet.
Elementarpartiklarna
(1998, sv. övers. 2000)
Genombrottsromanen driver ”den sexuella liberalismen” till sin spets och prövar även tanken på en genetisk modifiering av människan, för att särskilja njutning från reproduktion. Ett epos över en civilisation där ensamma individer stöter mot varandra som elementarpartiklar.
Le sens du combat
(1996, ej översatt till svenska)
Med dikter som ”Mini-kjolens outhärdliga återkomst” gör Houellebecq även rim av sin syn på (den sexuella) individualismens tragik. Präglas liksom många av hans verk av både sorg och lättsam självdistans.
Citat
Tre citat av romanfiguren Michel Houellebecq i Kartan och landskapet:
”Det kan ta tusentals eller miljontals år innan fullkomligt oväsentliga djurarter försvinner, men förädlade produkter raderas från jordens yta på några dagar; de är maktlösa och får aldrig en andra chans.”
”Vi är också produkter, kulturella produkter. Vi blir också föråldrade. Mekanismen är exakt densamma, fast för vår del kan man i allmänhet inte tala om uppenbara tekniska eller praktiska förbättringar, det enda som är bestående är kravet på total förnyelse.”
”hos Picasso finns över huvud taget ingenting som förtjänar uppmärksamhet, enbart extrem enfald; hans obscena klotter kan möjligen vara lockande för en viss typ av sextioåringar med fett bankkonto.”