Det var kring millennieskiftet, på den tiden då jag i skribentlivets begynnelse gjorde ett egenhäftat feministiskt fanzine tillsammans med en vän, som jag ringde Margareta Strömstedt. Vi pratade om förebilder, jag intervjuade henne för att hon var en av mina. Det var enkelt att vara en oerfaren intervjuare med henne i andra änden; hon svarade på alla frågor, respektfullt och engagerat. Vår längtan efter förebilder har en tendens att avta med åren, men när jag nu läser hennes senaste bok – den som hon sagt kan bli hennes sista – blir jag inte klok på varför. Behovet av människor som gått före på ett inspirerande vis borde vara livslångt.
Jag skulle så gärna vilja förföra dig – men jag orkar inte är en typisk Strömstedt-bok, om man kan tala om sådana. I alla sina böcker, från serien om Majken till den förra, Natten innan de hängde Ruth Ellis, har hon arbetat med sitt eget liv som råmaterial. Det självbiografiska och det fiktiva har alltid varit intimt sammanflätat, utan att hon för den skull tycks ha haft något behov av att gömma sig bakom eleganta etiketter som ”autofiktion”. Det är som om Strömstedt bara konstaterar att detta är ”mitt” liv, skrivet och stundtals hopdiktat och därför en berättelse och så är det inte mer med det. Inga brasklappar – bara rakt på. Det är tilltalande och befriande.
Den nya boken med sin utmärkta titel bär undertiteln ”Möten, minnen, dagboksblad” och den är exakt i sin beskrivning. Här finns scener ur arbetslivet, äktenskapet och umgängeslivet, och berättelser från barndomen. De senare känns igen från romanerna Julstädningen och döden och Församlingen under jorden, de förra är bekanta från Natten innan de hängde Ruth Ellis. (Det är anmärkningsvärt hur klockrena titlar hennes böcker alltid burit!) Jag skulle så gärna vilja förföra dig… är en uppvisning i hur upprepning fungerar när den är som bäst; med ständiga förskjutningar och förändringar som både kompletterar befintliga berättelser och skapar helt nya.
Det handlar om vänskapen med Astrid Lindgren, om barndomen i en småländsk by med en psykiskt sjuk mor och en kärleksfull far, om det långa äktenskapet med Bo Strömstedt. Margareta Strömstedt skriver att hennes böcker är ”skrivna nära den farliga och tunna gränsen mellan det privata och det djupt personliga där det i bästa fall existerar en allmängiltighet”. Det är en av hennes främsta styrkor som författare, att hon inte nöjer sig med det djupt personliga – det riskfria – utan tänjer alltid på gränsen lite, lite till.
Alla avsnitt är inte lika intressanta, och så måste det få vara. Men Strömstedt har oavsett sitt ämne ett tonläge som gör att man vill läsa precis allt ändå, och jag tror det har att göra med det som jag upplevde när jag intervjuade henne för en massa år sedan, med respekten och engagemanget. Hon tar sina läsare – och livet! – på allvar. Här finns inga krumbukter eller poser, bara en sällsynt äkthet. Ett av mina favoritkapitel är det som handlar om när hon gjorde en dokumentär om Tove Jansson och hälsade på hemma hos henne på en liten ö i Finska viken. Det blåste upp till storm och filmteamet fick stanna längre än planerat. Och Tove Jansson sa: ”Ingen kan komma och ingen kan fara. Nu är det alldeles tryggt. ”Och lite på det viset är det faktiskt att läsa Margareta Strömstedts scener ur livet: inte ofarligt – men tryggt.