Plötsligt var de överallt, på alla boklådor och antikvariat i hela York: ”The Journals of Sylvia Plath.” Jag frågade till slut: ”Mamma, vad betyder ”journals”? ”Dagböcker.” Jag var 20 år och hade fått mitt livs största litterära upplevelse, balanserade på kullerstenarna utan att ta blicken från boken en enda gång. När jag kom hem ville jag dela upplevelsen med andra som visste vem Plath var, glänsa med min upptäckt, en briljant föregångare, storslagen litteratur, men det var som att komma dragandes med något skämt och äckligt.
Eller som Kate Zambreno sammanfattar i sin litterära essä ”Hjältinnor”: ”Om den lockande unga kvinnan i modernismen är femme fatalen, är den äldre eller fula kvinnan som vägrar hålla käften också representerad som en död, skrämmande smitta, som syfilis.”
Det var som om det var farligt att befatta sig med Sylvia Plath, som om hon kunde smitta med sitt tragiska livsöde, och hennes ord var inte litterära, de var galna.
Vad gör det med en skrivande person att några av ens viktigaste föregångare dog i plågorna av att aldrig ha fått skriva? Och, om de skrivit, aldrig vunnit litterärt erkännande? Och, om de vunnit litterärt erkännande, blivit reducerade till objekt, kroppar?
Kate Zambreno skär som med machete in i den blodiga historia som blev många kvinnliga modernistiska författares öde – Zelda Fitzgerald, Jane Bowles, Vivien(ne) Haigh-Wood Eliot, Sylvia Plath – alla dränkta i äktenskap med erkända manliga författare. Hon skriver ett slags vild litterär essä med hysterin som form, utvunnen ur bloggens lösrivenhet, och dedikerad, liksom en gång Virginia Woolf tänkte sig essän ”Ett eget rum”, till alla unga deprimerade, skrivande flickor därute. Hon frågar: Har deras depressivitet någon gång kopplats till avsaknaden av en litterär tradition, till svårigheten i att kunna tänka sig själva som författare?
Så mycket i modernismen handlar om att skapa myter, skriver Zambreno – vem tillåts bli ihågkommen? Hon kontrar: ”Jag känner mig tvingad att inta rollen som litterär verkställare av de döda och utraderade. Jag är ansvarig för att vakta över arvet efter dem.”
Det är en uppgift som inte är helt enkel, eftersom mycket av dessa författares material är skingrat och uppbränt, inte arkiverat. Men Zambreno går djupare än sin egen forskning när hon liksom wallraffar psykologiskt-litterärt och själv lajvar ”den galna kvinnan” för att väcka sina utraderade föregångare till liv. Liksom deras väg till författarskapet är hennes snårig; en skrivande väninna tar livet av sig på vägen, hon får diagnosen bipolär över telefon, hennes dagar fylls av mensvärk, klädångest, gräl och alienation.
Hysteri, som det hette på nittonhundratalet. En ”sjukdom” som då ansågs kunna botas av äktenskapet. Och Sylvia Plath gifte sig med Ted Hughes, den store poeten, och hennes eget skövlande ego som ville vara alla, behärska allt, skriva allt, frättes sönder i hans sol. ”Another phantom. I am. That is enough. I have a good way of looking I can develop if only I forget about an audience. Ted is the ideal, the one possible person.” Skriver hon i dagboken 1959.
De litterära fruarna hade ingen publik, inga nätverk, skrivarskolor, de hade inte internet. Zelda Fitzgerald dog i en brand på mentalsjukhuset. De feldiagnosticerades, felmedicinerades, schizofreni var en vanlig feldiagnos. Plath tog livet av sig, dimmig av ångestdämpande. Hon hann aldrig fatta att det var hennes eget liv, själva materialet för hennes vilda skrivande i dagboken, som utgjorde livsverket. De kanoniserade modernisterna (T.S. Eliot, D. H. Lawrence, F. Scott Fitzgerald, Henry Miller, James Joyce) skrev efter en idé om att det egna materialet, känslorna och erfarenheterna, inte gällde som litterärt stoff. F. Scott Fitzgerald hindrade sin författarhustru att skriva.
Vem hade inte blivit galen?
Naturligtvis var även de manliga författarna galna, menar Zambreno, de diagnosticerades bara inte som mentalsjuka – det hade ”underminerat kanoniseringen.” ”ÅNGEST: När hon erfar det, är det patologiskt. När han gör det, är det existentiellt.”
Lyckligtvis har vi haft Zambrenos vilda litterära metod länge inom den skandinaviska litteraturen. Från Monika Fagerholm till Sara Stridsberg och S.K.A.M via Maria Margareta Österholms gurlesk-forskning till poeter som Olga Ravn eller Asta Olivia Nordenhof. Men Zambreno gör deras förmödrars eftermäle existerande igen, och det är inte en minut för tidigt. ”Hjältinnor” är bländande fint översatt till svenska av Helena Fagertun.