Magnus i Johan Klings debutroman ”Människor helt utan betydelse” vandrade vemodig Stockholms gator, upp och ner, under ett dygn. Han tvivlade på allt; på kärleken, på vänskaper och på sin egen förmåga. I sin recension i SvD kallade Annina Rabe honom träffsäkert för ”jagsvag”. Men, om Magnus är jagsvag – vad är Felix då? Det är frågan jag ställer mig inför mötet med ytterligare en Klingsk man som flanerar i huvudstaden.
Man kan inte ens med vilja påstå att ”Glasmannen” är vemodig. Snarare är den bottenlöst tragisk. Om Magnus självplågande idéer om sin egen otillräcklighet möjligen bara fanns i hans eget huvud, så är Felix ensamhet högst reell. Han betraktar sin successivt tilltagande avskurenhet från samhället som om den bara skett, utan någons egentliga inblandning eller skuld. Inte hans egen, inte någon annans. För varje motgång eller missförstånd har hans respons varit att dra sig undan, till dess att inget mer av hans liv än ett timjobb på distans hemma vid datorn återstår. Han har ingen. Han är den vi alla fruktar att bli.
Johan Kling arbetar med samma estetiska måttfullhet – snarast askes, faktiskt – här som i debutromanen. Med små, enkla medel och närmast nitiskt torr saklighet lägger han fram Felix berättelse om sitt liv: ”Men helst vill jag inte bli sedd alls. Kanske har de inte märkt att hyran är sen. Det är det jag drömmer om.” Ja, sådana är Felix drömmar; försiktiga och inriktade på att passera obemärkt i en värld som blivit förfrämligad inför hans blick och som förvandlat honom till en udda fågel.
Inledningsvis vill jag bara gråta. Det är för sorgligt, tänker jag. Men, när Kling sedan gång på gång väljer att skruva upp tragedin, när han skjutsar sin romanfigurs redan hopplösa tillvaro vidare in i en rakt nedåtgående spiral, tar det plötsligt stopp. Min empati för Felix förbyts i irritation på gränsen till avsky, och jag kommer på mig själv med att tänka att han både är dum och har sig själv att skylla.
Det skulle kunna vara en intrikat metod signerad Johan Kling: att göra läsaren till det oförstående, omgivande samhälle som hellre än att försöka förstå människor som Felix väljer att avfärda dem. Och jag går i fällan. Det är inte särskilt angenämt, som ni förstår. Varför lockar en djupt ensam människa fram antipati istället för sympati? Är det vårt inlärda förakt för svaghet som sticker fram sitt fula tryne?
Felix är verkligen en glasman i många avseenden. Genomskinlig för världen, osynlig och obetydlig, men också sådär starkskör som materialet glas är. Som glaskonstnären Elias Elv resonerar i Kerstin Ekmans ”Sista rompan”: ”Glas är död. Det är hetta. Det är kyla. Ljus och mörker.” Och det är något med denna styrka, bortom det på ytan så fragila, som provocerar mig. Felix är inte bara en ömklig varelse som världen har tagit sin hand ifrån, han har också vänt sig ifrån den. Och han försitter inte ett tillfälle att fortsätta göra det, de få gånger han faktiskt träffar människor som skulle kunna bli en del av hans liv.
Filosofen Martha Nussbaum har skrivit och talat om hur vår bräcklighet, vår förmåga till sårbarhet, är det som gör oss mänskliga. Hon säger att den som vänder sig ifrån världen, som medvetet och aktivt ställer sig utanför samhället, i själva verket inte är en människa längre. ”Att vara en god människa är att ha en sorts öppenhet mot världen, en förmåga att lita på osäkra saker bortom ens kontroll”, menar Nussbaum. Felix saknar det. Det är inte det att han inte alls hoppas eller längtar, för det gör han – och blir besviken varje gång. Men han protesterar aldrig mot nederlaget. Han fogar sig, men inte med någon särskilt imponerande ödmjukhet, utan snarare med en resignation som gränsar till bitterhet. Han är formbar som glasmassa, men inuti har han en alltför hård kärna som inte är honom till någon hjälp alls.
Vad är det jag vill säga? Att han ska skärpa sig? Ja, kanske. Felix är inte jagsvag, han är en jag-plågare. Eller så är det bara jag som inte riktigt orkar med att betrakta denna färd ur askan i elden, som inte orkar med den eskalerande hopplösheten, raset ner mot den absoluta botten.
Klings ärende är att ta sig an tomhet och meningslöshet, tillvarons absoluta intighet. Det fungerade fint i ”Människor helt utan betydelse”, men sämre i ”Glasmannen”. Sättet han skildrar Felix öde på gör honom inte bara till en icke-människa i hans omvärlds ögon, utan också i läsarens. Det må vara ett sätt att få fjällen att falla från våra ögon, men det gör det i slutändan ändå svårt, på gränsen till omöjligt, att tycka om den här romanen.