Den tidlöse Stig Dagerman
I dag är det 50 år sedan Stig Dagerman avled. Norstedts förlag ger ut några nyutgåvor för att uppmärksamma en av svensk litteraturs största författare.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Stig Dagerman: Ormen och Bränt barn, Olof Lagercrantz: Stig Dagerman (Alla tre böckerna utgivna som pocketutgåvor av Pan/Norstedts)
Stig Dagermans författarskap hann inte bli särskilt omfattande. Det får ledigt plats på ett plan i en ordinär bokhylla. Men där finns alla litterära genrer representerade, romaner, noveller, dramatik, lyrik, dagsverser och brev. Och han hör till de ständigt aktuella författarna som oavlåtligt hittar vägen till nya läsare.
Det politiska engagemanget mot fascismen gör givetvis sitt till. Tillsammans med den syndikalistiska hemhörigheten. Den litterära produktionen har heller inte åldrats nämnvärt. Det är väl bara dramatiken som av någon anledning inte uppförs särskilt ofta. Ändå är den lika tidlös som den övriga produktionen.
"Den evigt unge"
Säkerligen har också Olof Lagercrantz biografi från 1958 gjort sitt till för att förvandla Stig Dagerman till den evigt unge och mytomspunne diktaren. Men knappast skulle texterna fortfarande ha sådan kraft och förmåga att gripa och påverka generation efter generation om det inte var för innehållet.
Ingen har som Stig Dagerman lyckats tolka efterkrigstidens och det sena 1900-talets livskänsla. Oron, sökandet, känslan av utanförskap, den existentiella vilsenheten, drömmen om ett annat samhälle och upplevelsen att det är sent på jorden. Diktandet var för Stig Dagerman inget ytligt sällskapsnöje. Det var de stora livsfrågorna som utgjorde grunden för hans författarskap.
Nyutgåvor
Han föddes 1923 i Norduppland. På hans gravsten vid Älvkarleby kyrka står 4 november 1954 som dödsdag. För att uppmärksamma 50-årsminnet av en av de stora svenska författarnas alltför tidiga bortgång ger Norstedts förlag i dag ut dels Olof Lagercrantz biografi, dels de bägge romanerna Ormen och Bränt barn i nya pocketutgåvor.
Det var med Ormen Stig Dagerman debuterade 1945. Den tillkom delvis under författarens värnpliktstjänstgöring åren innan. Från första början visade Dagerman sin lejonklo. Det är sällan diktares debutverk står sig så väl genom åren som den här romanen har gjort. Ormen i berättelsen är symbolen för all fruktan och ångest som styr människors liv. Denna upplevelse är givetvis färgad av det vid bokens utgivning just avslutade andra världskriget. Men på samma gång är Dagerman här tidlösa villkor för tillvaron i stort på spåren.
Bränt barn är Stig Dagermans allra bästa bok. Originalutgåvan utkom 1948. Här kartlägger författaren svekets och självbedrägeriets mekanismer. Men det har också blivit en roman där diktaren och språkkonstnären Dagerman når som längst. Som kärleksberättelse hör den dessutom till svensk litteraturs allra främsta.
Olof Lagercrantz klassiska biografi har heller knappast åldrats. Visst finns där åtskilligt att tillägga. Inte minst har bl a Johan Cullbergs psykoanalytiska sätt att läsa Dagermans verk och livsöde tillfört diskussionen en hel del. Den som läste Lagercrantz bok i de tidigaste tonåren, när den var alldeles ny, har dock svårt att glömma de intryck den då gav.
Mästerligt porträtt
Att säga att de var livsavgörande är väl att ta i. Men den ställning och det inflytande som Lagercrantz senare kom att få i svenskt kulturliv kan säkert föras tillbaka på hur djupt många unga människor i slutet av 1950-talet lät
sig påverkas av det mästerliga diktarporträttet. Det är knappast någon tillfällighet att ingen sedan dess ßhar vågat sig på någon ny biografi över Stig Dagerman.