Den tappre generalen Stenbock

Vid ett besök i Stockholm nyligen sade en engelsk författare, som skrivit om krig, främst om andra världskriget, att människor "var trötta på den gamla kollektiva historieskrivningen", vad han nu menade med det. Uppenbart är i alla fall att det finns en marknad för böcker om gamla krig. "Kriget säljer" löd en rubrik i DN. Lika tydligt är att folk i sådana sammanhang vill läsa om det personliga.
Just en sådan bok har skrivits av Andreas Marklund. Rubriken är bara Stenbock, utan förnamn. Säger man Stenbock så tänker nog de flesta av oss på Magnus (1665 - 1717). Enligt Marklund präglades hans liv under Karl XII:s tid av ära och ensamhet, säkert en riktig bedömning.

Boken börjar nästan som en historisk roman. En medelålders man ligger lutad över ett nött träbord. Kinden vilar på ett brev, som han just hållit på att skriva. Han sover, drömmer fasansfulla ting om en brinnande stad, skrikande barn och störtande kyrktorn. Så vaknar han med ett ryck. Knappt har han hunnit morna sig, förrän det knackar på dörren och ett besök anmäls. In träder en jättelik främling och efter något ögonblick ser han vem det är. Han faller på knä med orden "Ers kejserliga majestät".
Strindberg kunde knappt ha gjort en mera dramatisk spelöppning. Året var 1716 och Magnus Stenbock satt i danskt fängelse. Mötet mellan honom och tsar Peter den store är väldokumenterat. Vid denna tid var Ryssland och Danmark allierade och åtskilliga av Peters soldater befann sig i ett läger vid Köpenhamn. Sveriges stormaktsepok närmade sig däremot sitt slut och två år senare skulle Karl XII träffas av kulan vid Fredrikshald.

I den livfullt skrivna och spännande biografin - så kan man kalla boken - berättar Marklund om Magnus Stenbocks barndom och uppväxt. Han tillhörde den främsta aristokratin; greveätten hade det låga numret 12 på Riddarhuset. Fadern Gustav Otto var arméofficer men hade utnämnts till riksamiral, trots att han som en iakttagare uttryckt sig, alls inte förstod sig på sjöväsendet. Under kriget med dansken 1675 gjorde han så ett strategiskt misstag och den unge Karl XI läxade upp honom efter noter. För den tioårige Magnus blev faderns förödmjukelse ett trauma för livet. Själv skickades han till Uppsala universitet som 18-åring. Någon examen tog han inte men det var heller knappast meningen. Att vistas här och delta i exercitierna hörde till en adelsmans uppfostran. Sedan vidtog den obligatoriska europaresan, som för hans del snabbt följdes av en verklig krigarutbildning. Han engagerades som officer i först holländsk, sedan kejserlig tjänst utan att samtiden reagerade negativt på det.

Magnus Stenbock hade alltså erfarenhet av livet i fält när det stora nordiska kriget utbröt 1700. Han fick bland annat strida på Karl XII:s sida i slaget vid Narva. År 1705 blev han general och guvernör över den relativt nyförvärvade provinsen Skåne. I den egenskapen fick han ansvaret att avvärja ett danskt invasionsförsök. Det gjorde han med framgång senvintern 1710 vid Helsingborg, en seger som vi i äldre generationer känner genom Snoilskys dikt "Stenbocks kurir". Han blev en folkhjälte och fick titeln fältmarskalk. Kriget med Danmark fortsatte dock på andra slagfält, utanför Sverige. Stenbock vann en ny seger 1712 men följande år kringrändes hans styrkor vid Tönningen i Holstein. Följden blev att han sattes i danskt fängelse.

Karl XII och hans general förde en förtrolig, nästan spexartad korrespondens. "Jag förbliver Mons Pani-Lurifacos välvillig" skrev kungen juldagen 1702. En annan gång yttrade han, då han hört att Stenbock drabbats av magsmärtor, att "läll båcken [lille bocken] lärer snart kunna övervinnat". Men det fanns konflikter. När riksrådet 1710 gjorde Stenbock till fältmarskalk dröjde Karl XII påfallande länge med att konfirmera beslutet. Riksråd blev han dock året därpå men det var en upphöjelse som var problematisk, även ekonomiskt. I rådet hade Magnus bittra fiender, med olika uppfattningar om den miliära strategin. Tilläggas kan att relationerna mellan diktatorer och deras generaler alltid har varit komplicerade, så även då.

Det som gjort Magnus Stenbock mest ihågkommen av alla svenska fältherrar nedanför tronen är säkert den segerrikes bittra slut. Under den fleråriga fångenskapen kände han sig förnedrad. Särskilt besvärande var att handlingar, som gällde hans avtal med holsteinska ministrar, fiender till Fredrik IV, kommit till dennes kännedom Nålsticken mot Stenbock var många, trots att han, som Marklund säger, nästan "fjäskande" bad danske kungen om lättnader.
Ännu inte 52 år fyllda avled Stenbock som fånge. Stoftet fördes till Sverige och eftersom han sedan 1690 varit förenad i ett lyckligt äktenskap med Eva Oxenstierna fick han vila vid hennes sida i Uppsala domkyrkas oxenstiernska gravkor. Där kan vi i begrundan över äran och ensamheten stanna inför hans sarkofag.

Den tappre generalen Stenbock

Andreas Marklunds bok om Magnus Stenbocks liv är livfullt och spännande, skriver Torgny Nevéus.