Den svindlande tankens resa

Det Àr en svindlande tankens och kÀnslans resa som möter lÀsaren i Tomas Tranströmers diktsamling Den stora gÄtan. HÀr finns samtidigt en avklarnad enkelhet och en avskalad nÀrvaro. I centrum stÄr vÀsentligheter av högsta karat, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Litteratur2011-10-06 16:36
Det hĂ€r Ă€r en recension. Åsikterna i texten Ă€r skribentens egna.

Artikeln publicerades i UNT 040319.

NÀr vi alla vÄndades över att det inte skulle bli nÄgra mer böcker av, men desto flera om Tomas Tranströmer utkom efter den drabbande stroken först en minnesbok om uppvÀxtÄren och dÀrefter, 1996, den fullödiga diktsamlingen Sorgegondolen. Till författarens 70-Ärsdag för tre Är sedan hade hans förlag dessutom letat fram en brevsamling. Samtidigt passade Uppsalabaserade Edda pÄ att ge ut ett litet hÀfte aldrig tidigare publicerade haikudikter.

I dag överraskar Tomas Tranströmer pÄ nytt med en ny bok, som fÄtt namnet Den stora gÄtan. Det Àr en titel som skulle kunna tjÀna som överskrift för en stor del av hans författarskap. Det Àr de stora livsfrÄgorna som sysselsÀtter honom i merparten av poesin, ett försök att frÄn profana utgÄngspunkter stÀndigt pÄminna om den förunderliga mÀnniskans storhet och en strÀvan dÀrvidlag att bryta ner all det vaneseende som förringar hennes vÀrde eller begrÀnsar de horisonter som gör livet mindre Àn vad det behöver vara.

Mycket har sagts om de metaforer i överensstÀmmelse med den modernistiska poesins slitstarka idiom som Àr det stilgrepp som oftast kommer till anvÀndning. HÀr Àr Tomas Tranströmer den oövertrÀffade mÀstaren, som gÀrna upphÀver bÄde tyngdlagen och alla orsakssamband för att nÄ sitt mÄl. Resultatet blir för det mesta en svindlande kÀnslans och tankens resa, som inte vet av nÄgra grÀnser vare sig i rummet eller i tiden. Ibland betrÀder författaren dessutom dimensioner och domÀner, som ligger mycket nÀra de skikt av medvetandet dÀr de religiösa förestÀllningarna har sin upprinnelse.

Den nya diktboken innehÄller en handfull poem, som Àr skapade frÄn sÄdana utgÄngspunkter. Men de allra flesta dikterna följer den hÀr gÄngen haikupoesins regler med en pÄ förhand given rytm utspridd över tre rader, dÀr naturen och tanken samverkar. Det visar sig vara en diktform som passar Tranströmer synnerligen vÀl för det han har att sÀga vid det hÀr tillfÀllet. Och hans tillit till orden och tro pÄ det sprÄkliga verktyget, förutsÀttningen för en diktning av det hÀr slaget, Àr just sÄ bergfast som den rimligen mÄste vara.
DÀrför lÀgger man ocksÄ omedelbart mÀrke till den avklarnade enkelhet och den avskalade nÀrvaro som utmÀrker de nya dikterna. Allt onödigt, allt prÄl och den grannlÄt som kunde vara en estetisk eftergift har tagits bort. I stÀllet stÄr vÀsentligheterna av högsta karat i centrum för uppmÀrksamheten. Det Àr lyssnandet och seendet hÀr och nu som gÀller. Som har författaren hunnit i kapp sig sjÀlv i total nÀrvaro i sitt eget liv.

Samtidigt handlar perspektivet och positionerna i dikterna ofta om överblick och klarsyn, emellanĂ„t bĂ„de avvĂ€pnande och genomskĂ„dande. Makten liknas vid en lök som klĂ€s av in till innersta tomhet. Döden liknas i en dikt, som heter Örnklippan, vid en kvinna som "hĂ€nger tvĂ€tt / i tystnaden". Och alla gĂ„tor som sĂ„ lĂ€nge oroat och manat till förhöjd beredskap kan utan omsvep lĂ€mnas Ă„t sitt öde:

Teatrarna töms. Det Àr
midnatt.
BokstÀver flammar pÄ
fasaderna.
De obesvarade brevens gÄta
Sjunker genom det kalla
glittret.

Vid sidan av tystnaden, döden och alla livsgÄtorna Àr ocksÄ vilan ett nyckelord i mÄnga dikter. Ofta förekommer den tillsammans med ett varligt lyssnande till en röst som hos nÄgon som viskar. PÄ samma gÄng berÀttar mÄnga av dikterna om förlopp, som utspelas pÄ ett inre plan.
Men ocksÄ hÀr kan signalerna vara svaga som nÀr de t ex utgörs av knackningar genom vÀggarna "frÄn cell till cell". Och drömmarna, i den mÄn de inte bara avbildas utan Àven omtalas, liknas vid isberg, en beteckning som lika gÀrna kunde anvÀndas för dikterna över lag. Trots sin omedelbara tillgÀnglighet och enkla uppbyggnad ruvar de ofta pÄ det mÀktigaste eller vÀldigaste motiv.

Ett av de bÀsta exemplen Àr dikten om höstens bruna löv som kÀllskrifter och ett dokument för inte bara en förgÄngen sommar utan ett helt liv:

De bruna löven
Ă€r lika dyrbara som
Dödahavsrullar.

GÀrna tar man dessutom till sig de dikter som har nÄgon fÀstpunkt i det skÀrgÄrdslandskap som varit ett Äterkommande inslag i Tomas Tranströmers hela poetiska gÀrning. Den hÀr gÄngen gÄr tankarna bl a till ett skÀrgÄrdshemman frÄn förr med "övermÄlad fattigdom". DÀrutöver frammanas kargheten men Àven de vidöppna horisonterna förknippade med de kala skÀren ytterst i havsbandet. HÀr finns likasÄ en av de dikter i boken som utsÀnder ett tillstÄnd av ogrumlad lycka:

Se hur jag sitter
som en uppdragen eka.
HÀr Àr jag lycklig.

Som tillkommen i samma anda av livsmod vill man gÀrna beteckna dikten dÀr "BogserbÄten tittar med / bulldogansiktet". Ett sÄdant skÀmtlynne Àr lÀsaren knappast van vid i Tranströmers diktning. Oftare förekommande Àr i sÄ fall det trots som kommer till uttryck nÀr blÄelden "reser sig ur asfalten".
ÄndĂ„ mĂ„ste skĂ€rpt hörsel anbefallas vid tillĂ€gnandet av dessa livsupplevelser mĂ€ttade av en puls i nĂ€ra samklang med hjĂ€rtats egna slag. MĂ€ktigast av allt i diktsamlingen Ă€r nog dock synen som hos Carl Fredrik Hill av ett blommande Ă€ppeltrĂ€d. OcksĂ„ det Ă€r av allt att döma belĂ€get pĂ„ den skĂ€rgĂ„rdsö med sina speciella villkor för överlevnad under de svĂ„raste omstĂ€ndigheter, dĂ€r man vill tro att hela författarskapet en gĂ„ng hade sin upprinnelse.

För knappast kunde de basala livsvillkoren, tillhörigheten i ett vidare sammanhang och mÀnniskans fantasikraft och drömmar ha fÄtt ett enklare men samtidigt av universell rÀckvidd mera förtÀtat genomslag Àn i denna mot bokens slut placerade dikt:

Uppenbarelse.
Det gamla ÀppeltrÀdet.
Havet Àr nÀra.

En ny bok
Tomas Tranströmer:
Den stora gÄtan (Albert Bonniers Förlag, cirkapris inb 175 kr)