Artikeln publicerades i UNT 040319.
När vi alla våndades över att det inte skulle bli några mer böcker av, men desto flera om Tomas Tranströmer utkom efter den drabbande stroken först en minnesbok om uppväxtåren och därefter, 1996, den fullödiga diktsamlingen Sorgegondolen. Till författarens 70-årsdag för tre år sedan hade hans förlag dessutom letat fram en brevsamling. Samtidigt passade Uppsalabaserade Edda på att ge ut ett litet häfte aldrig tidigare publicerade haikudikter.
I dag överraskar Tomas Tranströmer på nytt med en ny bok, som fått namnet Den stora gåtan. Det är en titel som skulle kunna tjäna som överskrift för en stor del av hans författarskap. Det är de stora livsfrågorna som sysselsätter honom i merparten av poesin, ett försök att från profana utgångspunkter ständigt påminna om den förunderliga människans storhet och en strävan därvidlag att bryta ner all det vaneseende som förringar hennes värde eller begränsar de horisonter som gör livet mindre än vad det behöver vara.
Mycket har sagts om de metaforer i överensstämmelse med den modernistiska poesins slitstarka idiom som är det stilgrepp som oftast kommer till användning. Här är Tomas Tranströmer den oöverträffade mästaren, som gärna upphäver både tyngdlagen och alla orsakssamband för att nå sitt mål. Resultatet blir för det mesta en svindlande känslans och tankens resa, som inte vet av några gränser vare sig i rummet eller i tiden. Ibland beträder författaren dessutom dimensioner och domäner, som ligger mycket nära de skikt av medvetandet där de religiösa föreställningarna har sin upprinnelse.
Den nya diktboken innehåller en handfull poem, som är skapade från sådana utgångspunkter. Men de allra flesta dikterna följer den här gången haikupoesins regler med en på förhand given rytm utspridd över tre rader, där naturen och tanken samverkar. Det visar sig vara en diktform som passar Tranströmer synnerligen väl för det han har att säga vid det här tillfället. Och hans tillit till orden och tro på det språkliga verktyget, förutsättningen för en diktning av det här slaget, är just så bergfast som den rimligen måste vara.
Därför lägger man också omedelbart märke till den avklarnade enkelhet och den avskalade närvaro som utmärker de nya dikterna. Allt onödigt, allt prål och den grannlåt som kunde vara en estetisk eftergift har tagits bort. I stället står väsentligheterna av högsta karat i centrum för uppmärksamheten. Det är lyssnandet och seendet här och nu som gäller. Som har författaren hunnit i kapp sig själv i total närvaro i sitt eget liv.
Samtidigt handlar perspektivet och positionerna i dikterna ofta om överblick och klarsyn, emellanåt både avväpnande och genomskådande. Makten liknas vid en lök som kläs av in till innersta tomhet. Döden liknas i en dikt, som heter Örnklippan, vid en kvinna som "hänger tvätt / i tystnaden". Och alla gåtor som så länge oroat och manat till förhöjd beredskap kan utan omsvep lämnas åt sitt öde:
Teatrarna töms. Det är
midnatt.
Bokstäver flammar på
fasaderna.
De obesvarade brevens gåta
Sjunker genom det kalla
glittret.
Vid sidan av tystnaden, döden och alla livsgåtorna är också vilan ett nyckelord i många dikter. Ofta förekommer den tillsammans med ett varligt lyssnande till en röst som hos någon som viskar. På samma gång berättar många av dikterna om förlopp, som utspelas på ett inre plan.
Men också här kan signalerna vara svaga som när de t ex utgörs av knackningar genom väggarna "från cell till cell". Och drömmarna, i den mån de inte bara avbildas utan även omtalas, liknas vid isberg, en beteckning som lika gärna kunde användas för dikterna över lag. Trots sin omedelbara tillgänglighet och enkla uppbyggnad ruvar de ofta på det mäktigaste eller väldigaste motiv.
Ett av de bästa exemplen är dikten om höstens bruna löv som källskrifter och ett dokument för inte bara en förgången sommar utan ett helt liv:
De bruna löven
är lika dyrbara som
Dödahavsrullar.
Gärna tar man dessutom till sig de dikter som har någon fästpunkt i det skärgårdslandskap som varit ett återkommande inslag i Tomas Tranströmers hela poetiska gärning. Den här gången går tankarna bl a till ett skärgårdshemman från förr med "övermålad fattigdom". Därutöver frammanas kargheten men även de vidöppna horisonterna förknippade med de kala skären ytterst i havsbandet. Här finns likaså en av de dikter i boken som utsänder ett tillstånd av ogrumlad lycka:
Se hur jag sitter
som en uppdragen eka.
Här är jag lycklig.
Som tillkommen i samma anda av livsmod vill man gärna beteckna dikten där "Bogserbåten tittar med / bulldogansiktet". Ett sådant skämtlynne är läsaren knappast van vid i Tranströmers diktning. Oftare förekommande är i så fall det trots som kommer till uttryck när blåelden "reser sig ur asfalten".
Ändå måste skärpt hörsel anbefallas vid tillägnandet av dessa livsupplevelser mättade av en puls i nära samklang med hjärtats egna slag. Mäktigast av allt i diktsamlingen är nog dock synen som hos Carl Fredrik Hill av ett blommande äppelträd. Också det är av allt att döma beläget på den skärgårdsö med sina speciella villkor för överlevnad under de svåraste omständigheter, där man vill tro att hela författarskapet en gång hade sin upprinnelse.
För knappast kunde de basala livsvillkoren, tillhörigheten i ett vidare sammanhang och människans fantasikraft och drömmar ha fått ett enklare men samtidigt av universell räckvidd mera förtätat genomslag än i denna mot bokens slut placerade dikt:
Uppenbarelse.
Det gamla äppelträdet.
Havet är nära.