Den svenska fanans födelse

En gång omkring 1870 ställde en kompanichef en fråga till de nyinryckta beväringarna om de visste hur den svenska flaggan såg ut. Bara 5 av de 114 ynglingarna svarade rätt. De tillhörde samma åldersklass som de mest entusiastiska åskådarna vid EM-matcherna i fotboll på 2000-talet. Man behöver inte hysa något tvivel om att våra samtida unga män och kvinnor åtminstone känner till nationalfärgerna. Så väl har alltså kunskapen om den viktigaste svenska symbolen utvecklats under de senaste etthundrafyrtio åren.

Den som berättar episoden från indelningsverkets dagar är Leif Törnquist i sin vackra och lättillgängliga bok om Svenska flaggans historia. Den utkom lagom till den 6 juni i år, således till den dag, som numera äger officiell status som nationaldag och som sedan några år tillbaka också betecknas med rött i almanackan. Länge hette den bara Svenska flaggans dag. Därmed uttrycktes onekligen den tveksamhet som vi svenskar haft inför nationaldagsfirandet överhuvudtaget. Och, handen på hjärtat, ännu har väl knappast 6 juni trots alla vällovliga ansträngningar som görs, fått samma grepp om folksjälen som midsommarafton eller sista april. För att nu inte tala om 17 maj och 14 juli på andra håll!

"Flaggandet breder ut sig" är en av Törnquists rubriker. Men innan vi går in på detta kan det vara värt att göra en jämförelse. I april vistades min fru och jag i Italien vid det tillfälle då landet högtidlighöll sin nationaldag till minne av befrielsen efter andra världskriget. Hur folk firade den privat vet vi inte. Men en sak kunde vi konstatera, nämligen att vi knappast såg några flaggor, vare sig på officiella byggnader eller privata bostäder.
Allt nog, i Sverige spreds flaggandet under 1800-talets andra hälft. När järnvägarna tillkom började man flagga vid stationshusen några gånger årligen. År 1873 såg Oscar II till att det flaggades på Stockholms slott då han var hemma, något som han kritiserades för i Aftonbladet och i Fäderneslandet. Andra som arbetade i samma flaggfrämjande stil var försvaret, Artur Hazelius med Skansen och lärarna i landets folkskolor. Men det blågula fick på 1890-talet inrikespolitisk laddning. Hjalmar Branting opponerade sig mot flaggan och 6 juni. Han menade att först sedan den allmänna rösträtten införts skulle man kunna enas om en nationaldag som också arbetarna ville fira. Inte förrän på 1930-talet samsades de blågula fanorna med de röda i demonstrationstågen.

Men under mellantiden hade mycket hänt. År 1905 brast unionen, "sillsallaten" togs bort ur flaggan och 1906 fick vi en flagglag. Åhlen & Holm annonserade 1916 om att man skänkte
2 000 flaggor till sådana som hade en minst tolvmeter lång flaggstång. Responsen blev så kraftig att man, efter extra insatser, kunde skänka bort 8 000. Svenska flaggans dag började firas på Stadion och Hugo Alfvén satte musiken till Flamma stolt. På 30- och 40-talen deltog Gustaf V och Per Albin Hansson alltid i Stadionfesten 6 juni. Flaggan hade förlorat sin överklassprägel.
Här har jag bara haft plats att dröja vid det svenska 'flagg-genombrottet' men vill påpeka att författaren går långt tillbaka i tiden. Han berättar kunnigt om varför och hur flaggor kom till och när de först uppenbarade sig i Sverige. De hade ett nära samband med heraldiken. Det svenska trekronorsvapnet med tre gula kronor i blå sköld var en kunglig symbol, som tidigast är dokumenterad 1336 från ett palats i påvestaden Avignon.

Folk frågar ofta vad som gäller beträffande flaggandet och överhuvudtaget om bruket av de nationella symbolerna. Därom ger Törnquist utförliga besked. Allmänt kan sägas att de naturligtvis inte kan hanteras hur som helst men också att man nu kan ta lite lättare på detta än ännu för några år sedan. Lämpligt är fortfarande att flaggan hissas på morgonen kl åtta under sommaren och kl nio på vintern. Den halas vid solens nedgång, dock senast kl 21. Numera kan, eftersom det är kostsamt att anlita personal på övertid, flaggorna vid idrottsanläggningar etcetera få sitta uppe hela natten, förutsatt att de är belysta. År 1982 kom en ny förordning som reglerade flaggan och vapnet och räknade upp flaggdagarna. (I det sammanhanget har jag hittat bokens troligen enda fel: FN-dagen firas inte den 24 november utan den 24 oktober.)
Hur man skall göra när man på officiella byggnader vill hylla gästande besökande från utlandet är en hel vetenskap, men häruti får vi också information. Det kan bli dyrt om man samtidigt måste flagga för Nya Zeeland och Dominikanska Republiken (jämte EU och Sverige naturligtvis). Man bör, rekommenderar Törnquist, i en sådan situation vända sig till flaggfabrikanterna och hyra ur deras sortiment.
När får du då som privatperson flagga på villan eller sommartorpet? Törnquist svarar: När du vill och känner för att fira något! Det känns betryggande. Nu vet jag, att jag med stöd av en auktoritet kan flagga bara för att jag tycker att det är så vackert väder denna sommardag.

Den svenska fanans födelse

Torgny Nevéus har läst en kunnig och utförlig bok om den svenska flaggans historia.