Kan man skriva vardagsrealistiskt om Förintelsen? Jo, hur paradoxalt det än må låta så kan Majgull Axelsson faktiskt det.
Men låt mig börja i en annan ände, nämligen med en fråga: Hur många svenskar vet att det var först 1954 som det blev tillåtet för romer (eller zigenare som det då allmänt hette) att invandra till Sverige? Knappast många och ändå är bemötandet av romer en brännande fråga idag. De rumänska romerna - och rivningen av deras läger - diskuteras flitigt och så sent som häromveckan förbjöds en finskromsk kvinna att sitta i frukostmatsalen på sitt hotell, i Sheraton i Stockholm.
Majgull Axelsson vill påminna om att det inte bara var judar som föll offer för Förintelsen. Huvudpersonen, tonårsflickan Malika, är rom och det är av en ren slump hon får en ny identitet när hon förflyttats från Auschwitz till Ravensbruck och byter ut sin trasiga klänning mot en död flickas, den judiska Miriams. Med uppbruten kronologi och med en allt snabbare andning pusslas de olika bitarna i hennes historia ihop. Hur hon, hennes lillebror och en flickkusin under stort tumult slits från hemmet, hur de förs till ett katolskt barnhem, hur de inget får veta om sina närmastes öde. Hur de så småningom hamnar i lägret, hur Malika/Miriam är den enda av dem som överlever, hur den mammagestalt hon får i Ravensbruck tynar bort och dör inför henne ögon. Och hur hon till slut kommer till Sverige med de vita bussarna och får ett nytt liv- ett liv där hon lever i ett posttraumatiskt tillstånd som ännu inte fått något namn och där hon decennium efter decennium precis som i Ravensbruck tvingas ljuga om vem hon egentligen är: hon hade ju ingen rätt att komma till Sverige, också svenskar kan säga ”Det vet man ju hur zigenare är”. Ja, också den präktiga svenska tandläkare hon gifter sig med skulle kunna säga så och jämt tio år efter Kristallnatten får hon bevittna hur testosteronstinna unga svenska män jagar ”tattare” i Jönköping.
"Jag heter inte Miriam" är i första hand en roman om identitet, om skuld, om gränserna för vad som går att minnas och tala om - och om hur gränserna ändå efterhand går att töja på. Det är också en roman om svensk aningslöshet. Men framförallt är den en detaljerad, vardagsrealistisk skildring av koncentrationslägerverkligheten. Axelsson är ypperlig på att förmedla kroppskänslor, ångestens fysiska uttryck, och hon väjer inte för något - inte heller doktor Mengeles experiment på barn - men hon skriver utan all sensationslystnad.
Det är en prestation men det hindrar inte att man kan ha invändningar. Om romerna får man noga taget inte veta mycket och den bild som ges har, kan jag tycka, ett stråk av gammaldags ”zigenarromantik”. Och kanske viktigare: det är gott och väl att Axelsson vill skriva tillgängligt men det finns ett litet irriterande drag av övertydlighet eller beskäftighet i hennes stil. Det är som om hon aldrig riktigt vågar lita på att läsaren kan läsa också mellan raderna, hon pekar med hela handen, närmare bestämt tenderar hon att slå fast sina poänger genom upprepning på ett sätt som närmast för tankarna till ungdomslitteratur.
Å andra sidan är jag för min del innerligt tacksam för att alltsammans slutar om inte lyckligt så åtminstone harmoniskt. Allt annat hade varit outhärdligt.