Den stora katastrofen 1361
Om Valdemar Atterdags ödesdigra invasion av Visby 1361 har Gun Westholm skrivit en innehållsrik bok, konstaterar Torgny Nevéus.
Gun Westholm är medeltidsarkeolog.
Foto: Göran Ström
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Denna vår största svenska ö gynnas (eller plågas?) årligen av en sådan turistmängd att man närmast kan tala om en invasion. Men det som författaren av den här anmälda boken, medeltidsarkeologen Gun Westholm, syftar på i rubriken, är något betydligt allvarsammare.
Man kan utan överdrift säga att när den danske kungen Valdemar Atterdag i juli 1361 invaderade ön, ledde det till en av de största katastrofer, som någonsin drabbat, inte bara Gotland, utan Sverige överhuvudtaget.
När jag gör denna bedömning är det med en viss tveksamhet, beroende på att Gotland historiskt sett inte kan räknas som ett "vanligt" svenskt landskap av typen Uppland eller Gästrikland. Under forntid och medeltid var ön tidvis ett eget land med prägeln av självständig bonderepublik, tidvis en del av det hanseatiska handelsimperiet. Ibland var ön ett svenskt, ibland ett danskt lydrike eller provins. Kyrkligt sorterade ön under Linköpings stift. Allt detta är så pass komplicerat att det här bara kan antydas.
Men den som vill veta mera, rekommenderas att fördjupa sig i de första 129 sidorna av Westholms bok. Här ges nämligen en mycket initierad och välskriven snabbkurs i äldre gotländsk historia. Vi lär oss mycket om politik, ekonomi, byggenskap, lagstiftning, kyrkliga förhållanden och kultur. Ändå kan man under läsningens gång börja känna en lätt irritation. Man ville fråga författaren: "Detta är så intressant, men när startar invasionen?"
Men den kommer. Sommaren 1361 hade börjat illavarslande för visbyborgarnas del. I mitten av maj hade de nämligen fått motta ett brev från Magnus Eriksson. Han var då, i varje fall formellt, öns härskare. I meddelandet, som lästes upp, först på tyska, sedan på gutniska, uppmanades borgarna att vara vaksamma, eftersom kungen erfarit att "några av våra fiender" hade sammansvurit sig för att angripa deras stad. Det bör, som Westholm påpekar, hållas i minnet att vid den här tiden var "Visby och övriga Gotland sedan drygt sjuttio år två separerade samhällen, som lydde under olika lagar och även under olika herrar".
Detta skall understrykas, eftersom det är grunden till att invasionen blev en katastrof, säregen i vår krigshistoria. Kung Valdemar befann sig med sina styrkor intill Visby ringmur på fredagsmorgonen den 27 juli. Då utbröt slaget, som föregåtts av drabbningar på landsbygden. Under dagens lopp stupade merparten av de gutar som bristfälligt beväpnade samlats utanför portarna. De var bönder i olika åldrar alltifrån vitskäggiga gubbar till rena barnsoldater. Många hade sökt ta skydd i vallgravarna utanför murarna. Man har beräknat att den gutniska hären på platsen omfattade ca 1 800 man och den danska drygt 2 000. Fienden var välbeväpnad och krigsvan.
Men hur var läget inne i Visby under allt tumult? Klockorna i stadens kyrkor ringde och vaktposterna på murarna ropade. Men, skriver Gun Westholm, "till sin fasa uppfattade gutarna att inte en enda pil avlossades från Visby stadsmur mot de danska angriparna". Ännu nästa dag var staden orörd, medan av danskarna inkallat arbetsfolk börjat ordna för massgravarna utanför murarna. Två dagar senare öppnades Söderport och Valdemar kunde i spetsen för sina soldater fritt göra sitt intåg.
Olofsdagen den 29 juli 1361 slöts så ett fördrag mellan kung Valdemar och visbyledarna. Det innebar att stadens borgare fick behålla sina "rättigheter och friheter" men tillika gavs vissa förmåner i de danska kuststäderna, som de kunde utnyttja i sin handel. De hade skäl att vara nöjda, även om de fick svara för danskarnas kostsamma inkvartering under den månad dessa fanns kvar på ön.
Men hur var det med den omskrivna brandskattningen? Som Westholm påpekar, är källstödet för att en plundring skulle ha ägt rum svagt, bara en annalnotis från 1415, som bygger på äldre, inte särskilt hållfasta uppgifter. Säkrare är att soldatesken plundrade gutniska storgårdar på landsbygden och stack husen i brand. Men Visbyköpmännen kunde konsten att gömma undan värdefulla ägodelar och en brandskattning, sådan C G Hellqvist skildrat den på sin suggestiva tavla, har säkert inte ägt rum.
Westholm har i en närmast skönlitterär skrivteknik fäst vår uppmärksamhet på hur myter kan utnyttjas av konstnärer som i detta fall Hellqvist. Men även författare som Lagerlöf och Heidenstam har fascinerats av dramatiken. Andra problem kan hon inte lösa och knappast någon annan heller, med de källor vi nu har tillgång till. Varför ingrep inte Magnus Eriksson och varför förhöll sig visbyborgarna passiva?
En sak vet vi, nämligen att de stupade slängdes ner i en av historiens många massgravar. Nära det forna slagfältet finns sedan 1380 ett minneskors. Texten upplyser påfallande kort om att gutar stupade här 27 juli 1361, men slutar med en behjärtansvärd maning till eftervärlden: "Bed för dem!"