Den stora försvarsstriden

Torgny Nevéus har läst en välbehövlig bok om en av de märkligaste politiska händelserna i vårt lands moderna historia.

Den 6 februari är det 100 år sedan en av Sveriges, om inte numerärt största, så i alla fall mest välregisserade och historiskt märkligaste demonstrationer försiggick i Stockholm. Bondetågets cirka 30 000 medlemmar marscherade till Slottet. Där höll Gustaf V ett tal ägnat försvarsfrågan, det i åratal mest inflammerade politiska problemet. Han gick emot den sittande liberala regeringen under Karl Staaff, vilket fick till följd att den några dagar senare avgick.

Om denna onekligen en av de märkligaste politiska händelserna i vårt lands moderna historia har mycket skrivits. Behövs ytterligare något i ämnet kan man fråga sig, inför Axel Odelbergs nya bok? Svaret blir: Ja! På ett sätt som knappast tidigare skett kartlägger han hela skeendet, förhistorien från hösten 1911 fram till kulmen i februari 1914, med tillägg av de närmast följande årens utveckling.

Författaren har en ovanlig uppställning av texten, som tilltalar vän av ordning. Först kommer en presentation av aktörerna. Så följer kapitlen i kronologisk ordning. Författaren säger sig inte eftersträva vetenskaplighet, men avsnittet "Källor" ger tillräckliga upplysningar också i det avseendet.

Någon gång slirar dock Odelberg. Om Ernst Trygger, rättslärd och politiker, sägs att han, när han tenterade studenter i Uppsala, satt och småpratade med sin hund om hur okunniga tentanderna var. Säkert skvaller utan grund! Direkt felaktig, kanske i avsikt att stärka den dramatiska effekten, är en annan formulering. I en bildtext, samt på sidan 219, står att franske presidenten Poincaré kom på statsbesök till Stockholm den 25 juli 1914 och att skotten i Sarajevo avlossades fyra dagar senare. Detta hade ju redan hänt, den 28 juni.

Med en rekommendation till läsaren att själv skaffa sig boken tar jag osorterat fram några iakttagelser och reflexioner, grundade i boken. Sven Hedin är praktiskt taget huvudpersonen. Att han skrivit borggårdstalet visste inte samtiden, som gissade på Heidenstam, vilken dock var oskyldig. Av hänsyn till Gustaf V offentliggjorde inte Hedin sin roll förrän kungen var död. Han var upptäcktsresanden som vant sig vid att bli folktalare och trivdes med det. Få personer utanför politikerkretsen har haft så stort inflytande i 1900-talets svenska historia.

Den som förlorade mest på borggårdstalet var Karl Staaff. Han var en av de främsta i Sverige när det gällde utvecklingen mot demokrati och parlamentarism och en inspiratör för generationer av liberaler. Märkligt stelbent kunde han agera i riksdagsdebatter och tal, jämfört med den durkdrivne konservative Arvid Lindman. Staaffs sista år med förnedring och sjukdom var en tragedi.

Uppsala och Uppland spelade stor roll dessa år. Här fanns initiativtagarna till bondetåget, Jarl Erik Frykberg och Uno Nyberg. De uppländska deltagarna var talrika. Alla landskap i Sverige var företrädda men intresset skiftade.

Odelberg påpekar vad som inte får glömmas. Bönderna var tidigare ovilliga att bidra till försvaret. Inte främst för att sönerna skulle göra värnplikt utan för att de själva som rotehållare måste föda de indelta soldaterna. Läs Vilhelm Mobergs ”Raskens”! Indelningsverkets avskaffande 1901 innebar radikal förändring. Ett bondetåg 1894 hade varit otänkbart.

Rysskräcken hade gamla anor i Sverige, kanske förståeliga. Men ryssarna hade inte anfallit vårt land sedan 1809. Nu var det ändå uttryckligen Ryssland som Hedins "Ett varningsord" vände sig mot i en målande kontrafaktisk historia om hur det kunde se ut i Stockholm under ryskt herravälde.

När man läser om dessa års försvarsdiskussioner kan man förvåna sig över den hetsighet, oförsonlighet och de svåra personangrepp som präglade dem. Skarpa ordväxlingar hör till politikens väsen, men jag tror nog att dagens svenska debattkultur står högre.

Sensommaren 1914 utbröt så första världskriget, som förändrade Europa i grunden och ledde till det än mer fasansfulla andra världskriget. Vi kan förundra oss över den tro på det mänskliga förnuftet och religionens kraft som många hyste 1913 och i början av 1914. Den aktningsvärde mottagaren av Nobels fredspris 1908, K.P. Arnoldson, skrev 1912: "Ett krig inom kristenheten med Dreadnought och miljonhärar hör till det nära nog omöjliga." Vi önskar att han hade fått rätt.