Bodil Malmstens texter har en egenskap som är en av de allra mest sympatiska en litterär text kan besitta och som dessutom är något av en garant för verklig litterär kvalitet – den skenbara enkelheten. En enkelhet som av den mindre uppmärksamme läsaren lätt kan misstas för banalitet men som av den mer samvetsgranne snart avslöjas som just skenbar.
I Malmstens fall kommer sig denna nästan bedrägliga enkelhet av den lättsamma ton som gör att man så förbehållslöst trivs, ja nästan myser, i hennes sällskap. Samt, så klart, av den glasklara och okonstlade stilen. Men man ska inte låta sig luras. För under den till synes lite harmlösa ytan finns hos Malmsten en rasande samhällskritiker – klarsynt och skitförbannad.
Poeten, dramatikern och romanförfattaren Malmsten har de senaste åren också (och kanske framför allt) blivit bloggerskan Malmsten. Efter nygenombrottet med Priset på vatten i Finistére (2001) är det främst via bloggen finistere.se som Malmsten funnit sina läsare. Det är en blogg som växt ut i hittills tre så kallade loggböcker och vars fjärde utväxt, betitlad Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag, nu ges ut. Även det anspråkslösa i att kalla sin litterära verksamhet för bloggande är en del av den skenbara enkelhetens bedrägeri. Malmsten är en sådan författare ut i fingertopparna att hon förmår göra även de mest alldagliga anteckningar till konst. Än en gång ska man inte låta sig luras. Det handlar om litteratur och ingenting annat.
I början av den nya boken befinner sig Malmsten i den franska kuststad hon flyttat till efter Finistére, den där hon vantrivs och som hon är på väg att lämna. Med sin svenska, men också lätt frankofilerade blick, blir hon en utmärkt observatör av kulturella och språkliga egenheter. Här avhandlas allt ifrån svårigheten att på korrekt franska inhandla en baguette till Sarkozys adhd-liknande ledarskap. När hon så till sist, efter en lång frånvaro, återvänder till Sverige och Stockholm har hon blivit tillräckligt avvand för att se det blågula samhället med fräscha ögon. Hon sätter fingret på en avtrubbad likgiltighet som tycks ha blivit norm i det land hon återvänt till. Malmsten förfasar sig lika mycket över den svenska som den franska politiken.
Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag består alltså inte bara av ett utsnitt gestaltat privatliv (Malmsten är alltid personlig, aldrig privat) utan är lika mycket ett kritiskt tidsdokument. På många sätt framstår faktiskt boken som ett vittnesmål från finanskrisen, från en värld där det inte främst är ekonomiska värden, utan i första hand människovärdet, som hårt devalverats. Med sina syrliga, men med sötma balanserade, lätt pessimistiska och inte sällan mycket roliga iakttagelser blottar Malmsten tillvarons absurditeter. Allting skrivet med den skenbara enkelhetens lätta hand.