Den romantiska romanen i Sverige

Ingen Uppsalaförläggare kan tillnärmelsevis mäta sig med Vilhelm Fredrik Palmblad (1788-1852) vad gäller betydelsen för den svenska litteraturen. Han var en bland flera begåvade östgötar som sökte sig till universitetet i Uppsala där han 1806 blev inskriven som student. I ett litterärt kotteri lärde han känna Atterbom. Redan 1808, när Auroraförbundet hade grundats, välvde de två i ungdomligt övermod "förmätna planer till hela svenska litteraturens ombildning". Så formulerar sig Palmblad i självbiografin 1845 för Biographiskt lexicon.

En krets unga poeter samlades kring Atterbom och Palmblad och den kom att bli betydelsefull för romantikens genombrott i Sverige. Uppsalaskalderna kallades fosforister efter deras berömda tidskrift Phosphoros (1810-13) som redigerades av Atterbom och Palmblad. I första numret - som minsann inte var anspråkslöst - infördes Atterboms Prolog för "nya skolan" Och läsarna häpnade inför det rödgula omslaget som ju anspelade på den morgonrodnad i litteraturen som Atterbom siade om. Men enligt Leopold, den "gamla skolans" ironiske ålderman, så rodnade tidskriften av skam över sitt innehåll!

När läsaren öppnade det rödgula häftet möttes man av Orfeus på titelbladsbilden, spelande på sin harpa i ett nattligt landskap med stjärnan Phosphoros tindrande vid horisonten. Naturligtvis utkom Phosphoros på ett uppsalatryckeri där den praktiskt duglige Palmblad hade ägarintressen. Därmed tog han första steget in i förlagsvärlden och blev en av dåtidens främsta entrepenörer och en härförare för nyromantiken.
Vi får gå så långt fram i tiden som till tidskriften 40-tal (1944-47) för att finna något paradigmskifte i Sveriges litteraturhistoria som blivit lika starkt markerat. I bägge fallen är det revoltörer som framträder, diktare som ämnar slå sig in i den litterära offentligheten.

Länge har ljuset mest fallit på Atterbom i litteraturforskningen. Men de senaste åren har en uppvärdering skett av Palmblads betydelse för fosforisterna i Uppsala. Petra Söderlund framlade år 2000 en litteratursociologisk avhandling om hans gärning som romantikernas förläggare framför andra. Och i dagarna går Henrik Wallheim vidare med en avhandling om Palmblads insatser som litteraturpolitiker och romanförfattare. Wallheims välskrivna undersökning har titeln En underbar berättelse om ridderliga äventyr: V.F. Palmblad och den romantiska romanen.
Inom de litterära etablissemangen i Europa på 1700-talet var romanen illa sedd och i Sverige hade bara ett fåtal romaner utkommit före sekelskiftet 1800. Bland de svenska nyromantikerna blev det främst Palmblad, som med stor uthållighet satsade på en uppvärdering av genren. Men väl att märka inte på romaner inom den framväxande realistiska skolan. Tvärtom stred Palmblad för en högtsyftande konstform i den tyska och franska romantikens efterföljd. Hans kanon som kritiker bestod av romantiska romaner från åren kring sekelskiftet. För honom var Goethe, Novalis, Friedrich Schlegel och Madame de Staël samtidens främsta romanförfattare.

Wallheim har som sig bör ett ordentligt inledningskapitel om undersökningens syfte och metod. Här finns även en lika nödvändig redogörelse för tidigare forskning, där disputanden även omnämner forskare som bara i förbigående sagt något litet om Palmblad. Före Petra Söderlunds grundläggande avhandling (2000) om förläggaren Palmblad har han egentligen bara ägnats ett större arbete, nämligen Carl David Marcus dissertation från 1908, numera helt föråldrad, om hans romantiska berättelser på 1810-talet.
Henrik Wallheims nya genomgång har en helt annan tyngd tack vare att han bestämt sig för att också behandla Palmblads litteraturkritik. Den kan verkligen också kasta ljus över hans trägna försök som romanförfattare.

En viktig poäng bärgar Wallheim redan i inledningskapitlet genom sina intressanta resonemang om "det teleologiska perspektivet inom romanforskningen". Vad menas nu med denna term? Helt enkelt att "den äldre romanhistorien läses i ljuset av den realistiska romanen" och följer dess segertåg. Elegant kan Wallheim med svenska exempel visa upp att det är segraren, den realistiska romanen, som bestämt vårt historiska perspektiv på romankonsten. Den romantiska romanen har sällan bedömts efter sin tids förutsättningar utan blivit föremål för anakronistiska och ofta nedsättande omdömen alltifrån Fredrik Bööks standardverk Romanens och prosaberättelsens historia i Sverige intill 1809 (1907). En av de drabbade blir förstås Palmblad. I Sverige saknades dessutom länge den i engelsk litteraturhistoria så klargörande terminologiska skillnaden mellan "romance" (romantisk roman) och "novel" (realistisk roman).
Genom att granska kritikern Palmblads normativa romanuppfattning och dess tillämpningar i romanerna har Wallheim bidragit till att revidera bilden av prosaberättelsens historiska utveckling i Sverige. Med sin ingående presentation av den exotiska berättelsen "Amala. Indisk novell" i Poetisk kalender 1817 lyckas han också övertyga läsaren om Palmblads pionjärroll i Sverige för den orientaliska berättelsen, en fantasifull genre som ju även Almqvist skulle ägna sig åt. Däremot är det inte lätt att blåsa liv i Palmblads romaner och detta har inte heller varit målet för Henrik Wallheims resultatrika forskarinsatser.

Den romantiska romanen i Sverige

Henrik Wallheims avhandling om Uppsalaförläggaren Vilhelm Fredrik Palmblad visar bland annat på Palmblads betydelse för den orientaliska berättelsen i Sverige, skriver Lars Furuland.