Den rödgröna redans vardag

Förre statsministern Göran Persson hittade på en alldeles ny form för regeringssamverkan efter valet 1998. Förut hade socialdemokraterna i stort sett litat på att vänsterpartiet automatiskt skulle stödja socialdemokratiska regeringar och deras förslag, eftersom alternativet var de borgerliga. Men efter valet 1998 räckte inte vänsterpartiets röster.
De naturliga alternativen hade då varit koalition eller att regera med hoppande majoriteter. Men Göran Persson ville för allt i världen undvika båda dessa alternativ. Det gällde att hitta en metod som å ena sidan garanterade majoritet för regeringens förslag men å andra sidan bevarade regeringsmakten åt socialdemokraterna.
Resultatet blev det som Carl Bildt kallade "rödgrön röra" och som Lennart Olsen kallar för "rödgrön reda", alltså ett intimt samarbete s+mp+v, också genom att ge de samverkande partierna representanter i själva kanslihuset. Men socialdemokraterna satt ensamma i regeringen. Systemet förutsatte intensiva förhandlingar med mp och v inför de flesta viktigare regeringsförslag.

Det stora problemet var att väljarna sedan inte visste vem som bar ansvaret för den förda politiken. Både miljöpartiet och vänsterpartiet agerade som opposition när de passade dem trots att de varit djupt inblandade i den förda politiken.
Lennart Olsen var en nyckelperson i dessa ständiga förhandlingar, trots att han formellt bara var en tjänsteman på miljöpartiets kansli. Han var en erfaren kommunalpolitiker (mp) och hade dessutom jobbat i näringslivet. I motsats till flera av sina partikamrater hade han ordning både i huvudet och på sina papper. Det var i mycket Lennart Olsens förtjänst, eller hur man nu vill se det, att miljöpartiet satte så stor prägel på den förda politiken. I vänsterpartiet hade man all anledning att vara avundsjuk. En viktig förklaring är förstås att miljöpartiet alltid kunde hota med att rösta med de borgerliga.
I sin bok beskriver Lennart Olsen det vardagliga politiska arbetet under dessa år. Eftersom han satt med i de flesta förhandlingarna har han en god överblick, säkert bättre än många socialdemokrater i regeringskansliet. Han beskriver hur det gick till vid de många nattliga förhandlingarna, hur han planerade och fick igenom förvånansvärt många av partiets krav. Han kunde till exempel gå emot ett socialdemokratiskt förslag, som hans parti egentligen stödde, bara för att kunna ge efter på den punkten i en förhandling för att få igenom ett annat angeläget krav. Vid ett tillfälle frös miljöpartiet alla budgetförhandlingar strax innan budgeten skulle publiceras för att tvinga regeringen till eftergifter när det gällde att höja bensin- och dieselskatterna. Det lyckades och miljöpartiet fick igenom sina krav på höjningar.

Boken avslutas med ett sammanfattande kapitel, där Lennart Olsen också gör en utvärdering av miljöpartiets insatser och den märkliga formen för samarbetet. Han är visserligen rätt nöjd men samtidigt övertygad om att miljöpartiet aldrig en gång till kommer att acceptera att stå utanför regeringen om socialdemokraterna vinner valet. Både miljöpartiet och sannolikt också vänsterpartiet kommer att sitta med i nästa socialdemokratiskt ledda regering, spår han.
Det här är en bok om politikens vardag, skriven av en person som var med och som inte ser sig själv som huvudperson. Han beskriver helt enkelt hur det gick till, och delar upp boken i kapitel efter viktiga politiska frågor. Här skriver ingen glödande ideolog utan en praktisk person. Utgångspunkten ser ut att vara utförliga PM i sakfrågorna. Resultatet är inte precis jättekul men läsvärt för den som är intresserad.

Den rödgröna redans vardag

Rödgrön reda är en bok om politikens vardag, inte jättekul men läsvärd för den som är intresserad, konstaterar Gunvor Hildén.