Den osynliga strålning som kallas kärlek
Per Olov Enquists i dag utgivna, nya roman Boken om Blanche och Marie berättar överdådigt och gripande om det slags osynliga strålning som går under namnet kärlek. I centrum står flerfaldiga Nobelpristagaren Marie Curie och hennes assistent Blance Wittman i vad som till allt annat också blivit ett stycke fascinerande vetenskaps- och kvinnohistoria, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Per Olov Enquist: Boken om Blanche och Marie (Norstedts, cirkapris inb 269 kr)
Kärleken övervinner allt, heter det en smula provokativt som en from önskan men också tröstande och ibland kanske uppgivet ironiskt. Alla tre tolkningarna är tillämpliga i Per Olov Enquists i dag utgivna roman Boken om Blanche och Marie. Det skall till en djärv författare av Enquists format för att ge sig i kast med kärlekens väsen och på samma gång utforma en bok som en undersökning av vad kärleken är och om den över huvud taget finns.
Offentliga demonstrationer
Blanche i romantiteln är den kvinna som deltog i de berömda seanserna hos neurologen Jean Martin Charcot vid la Salpetrièresjukhuset i Paris på 1880- och 1890-talen. Det var under dessa offentliga demonstrationer som Charcot genom hypnos
avtäckte dåtidens kvinnliga modesjukdom hysteri. Bland åskådarna återfanns bl a Sigmund Freud och även August Strindberg. Blanche Wittman var Charcots favoritpatient och efter läkarens död 1893 friskförklarades hon och skrevs ut från sjukhuset.
Nobelpris i fara
Efter några år i obemärkthet möter Blanche en annan av dåtidens mest uppmärksammade vetenskapsmän. Det sker när hon blir assistent åt Marie Curie, tillsammans med sin make Pierre Curie (och Henri Becquerel) nobelpristagare i fysik 1903, och bistår sin uppdragsgivare under det arbete som leder fram till upptäckten av radium. När Blanche skadas av strålningen och tvingas genomgå den ena amputationen efter den andra, tas hon om hand av Marie.
Mellan de bägge kvinnorna uppstår en förtrolighet och närhet av ovanligt slag. Det sker inte minst när Blanche berättar om sin kärleksrelation till Charcot. Detta får sin särskilda betydelse sedan Marie blivit änka och inleder ett förhållande med kollegan Paul Langevin. Denna kärlek håller så när på att kosta Marie det nobelpris i kemi hon tilldelas 1911. Det som för de närmast berörda och inblandade, i varje fall inledningsvis, utvecklas till ett översvallande tillstånd av lycka, uppfattas av omgivningen på rakt motsatt sätt. Att Marie som kvinna hoppar över skaklarna med en gift man är mera än vad det dåtida franska samhället kan acceptera.
Sakligt underlag
Man kan läsa berättelsen om de bägge kvinnorna både som inträngande vetenskapshistoria, ett stycke kvinnohistoria och en kärleksroman. Samtidigt använder P O Enquist samma teknik med ett halvdokumentärt förhållningssätt till sitt stoff som mer eller mindre följt honom genom hela författarskapet. Där finns alltså ett i hög grad sakligt underlag, som delvis också redovisas. Resten är fantasier kring vad som kan ha hänt och hur replikerna föll, tagna helt ur upphovsmannens egen fatabur.
Kärlekens roll
Ett annat grepp, som kommer till användning som väl aldrig tidigare, är de många citaten ur den tidigare produktionen. Sedan är det givetvis ogörligt att inte komma att tänka på romanen Magnetisörens femte vinter, som behandlar ett snarlikt ämnesfält. Annars känner läsaren igen sig bland Enquists alla reservationer och förbehåll som inte är färre vid det här tillfället. Sanningen är ett mångtydigt begrepp och människan den gåtfullaste av varelser. Det är under sådana förhållanden onekligen förenat med en del risker att försöka förklara kärlekens roll i människolivet.
Romanens fundament
Så är det heller inte författaren själv utan Blanche som står för den löpande berättelsen och avtäcker det djupaste skeendet i boken. Författaren inskränker sin egen roll till att redovisa de yttre omständigheterna och att kommentera förloppet. I denna tankes riktning uppges den frågebok där de tre anteckningsböckerna ingår vara av Blanches hand. Men av allt att döma är detta romanens fundament Enquists egen uppfinning. Det är där Blanche med hjälp av frågor försöker minnas sitt eget liv
så exakt som möjligt. Det är också i anteckningarnas efterföljd manuskriptet är indelat i en gul, en svart och en röd bok.
Motbild
Den första delen uppehåller sig huvudsakligen vid Blanche och hennes tid bland patienterna och experimenten på la Salpetrière. Men också vid Marie och hennes polska bakgrund liksom vid åren tillsammans med maken Pierre. Den andra boken handlar om alla oförlösta känslor och spänningar som bestämmer relationen mellan professor Charcot och dennes patient. Men den följer även den kärlekshistoria som utvecklas mellan Marie Curie och kollegan Paul Langevin. Ända fram till skandalen och sammanbrottet.
Den avslutande delen, som fått den röda färgen, lämnar dock allt vad svårigheter och problem heter därhän. Här fullbordas i stället kärleken mellan Blanche och Charcot. Och om man så vill, blir det på så sätt en motbild till det tidigare av tillvarons alla tillkortakommanden präglade förloppet som får svara för romanens slutvinjett.
Psykiska konflikter
Men det intrikata romanbygget rymmer givetvis många fler bottnar än så. Över huvud taget har P O Enquist använt sig av det mesta som ett långt och produktivt författarliv givit honom i utbyte. Det rollspel som utvecklas under demonstrationerna på sjukhuset knyter knappast långsökt an till dramatiken. Och somatiseringen av inre psykiska konflikter är ett dagsaktuellt tema. Kärleken som inte enbart en livsbefrämjande utan också en mörk och destruktiv kraft för tankarna till de tragiska skeendena i uppländska Knutby.
Här och var uppträder författaren dessutom öppet självbiografiskt som när han för på tal sitt eget livsöde med en tidigt död fader och en mamma, som därefter levde i självvald och i sonens ögon plågsam ensamhet. Det finns inslag i romanen som handlar om rationalitetens gränser, om upplysningen och moderniteten liksom om pietismens sexualfientlighet. Detta senare ligger i linje med den förra boken Lewis resa. Den som så önskar kan även leta litterära referenser alltifrån Shakespeare och Racine till Joseph Conrad och Ekelöf.
Amputerade lidelser
Per Olov Enquists distinkta språk med en ofta poetisk lyster är som vanligt ett av vår litteraturs allra vackraste. En särskilt stark laddning har i detta sammanhang begreppet fantomminne, som är bildat på fantomsmärtor och kan handla om såväl amputerade lidelser som upplevelser, människor eller händelser som aldrig upphört att göra sig påminda.
Boken om Blanche och Marie är därutöver en i hög grad fysisk och kroppslig roman, som varken väjer för det drastiska eller ibland frånstötande. Fascinerande är dessutom författarens antydningar om att han med sin historia är de mentala förutsättningarna för hela 1900-talet på spåren.
Men över allt annat har den nya boken blivit en överdådig och gripande kärleksroman och en kraftfull försvarsskrift för det slags osynliga men handfasta strålning människor emellan som får fördämningarna att brista och sätter alla sociala, psykologiska och andra livsbegränsande hämningar ur spel. Och det till snart sagt vilket pris som helst.
Kärleken finns, den är farlig och blir lätt ful. Men den är ändå, trots att dess varaktighet kan vara begränsad, det enda vi har. Det är P O Enquists viktigaste ärende med denna bok mättad av vemod och sorg men också en inte försumbar ton av tröst.