Den oförbätterlige litteraturprofessorn

Stig Dagerman hade en återkommande dröm som handlade om att Artur Lundqvists röst kom ur högtalarna, inte hans egen, när skulle tala inför hundratusentals människor. Känslan av att ha förlorat sin röst, att ens ”jag” i stundens hetta inte existerar, är skrivkrampens tydligaste sjukdomstecken. Orden ”det här har ju någon annan sagt förut, och mycket bättre” lägger sig som en hinna över texten och skrivkrampen sprider sig som ett gift i kroppen.

Kanske är det därför som jag är så förtjust i Harold Blooms bok The anxiety of influence. The Anxiety, som kom 1973 och gjorde Bloom till en akademisk superstjärna, utforskade litterär påverkan och lyfte fram skrivkrampen och rädslan för att inte vara originell som litteraturens självaste drivkraft. Det var en lika enkel som briljant idé och den drabbade mig som ett åsknedslag. Det Bloom sade var att rädslan för att inte låta som sig själv inte bara var nödvändig för skrivandet utan dess urprincip.

Enligt Bloom var historien något som ständigt kollapsade. Världen blev aldrig färdig utan återformades konstant. Den rörde sig både framåt och bakåt, på samma gång, och när en riktigt stor författare kom förändrade han såväl framtid som dåtid. Blooms poäng var alltså att ingen gick säker; inte ens de kanoniserade författarna som vilade under sina monument.

En suggestiv teori utan tvekan. Och på samma gång ganska störande. För har den inte något otidsenligt över sig i sin rigida tro på fasta värden? Bloom har på senare år positionerat sig som en kulturkonservatismens fanbärare men redan 1973 stod det glasklart att han hade en hierarkisk syn på litteraturen och att han inte gav ett vitten för genusteorier (som han envisades med att kalla ”sexuella trossamfund”). Blooms värld var en värld som präglades av darwinistiska lagar, författandet beskrevs som en ”strid” och på dess arena var det företrädesvis män som kämpade. När Bloom 1994 kom med sin bok The Western Canon (Den västerländska kanon, 2000) var det bara ett fåtal kvinnor som platsade i dess lista över världslitteraturen och boken var full med utfall mot postkolonialism, queerteori och annan ”vänstersmörja”.

Att Bloom dessutom är en litteraturaristokrat råder det ingen tvekan om. Ända sedan The anxiety of influence kom ut har han fungerat som den officiella tjurskallen i den amerikanska medievärlden. Där har han konsekvent ägnat sig åt att spy galla över allsköns populärkultur. I tidningar som New York Times och Wall Street Journal har han sågat böcker av JK Rowling (som dåliga kopior av Lewis Carrol) och Stephen King (”karln kan ju inte skriva”) och recensionerna har ofta varit påfallande aggressiva och fyllda av ovilja. Detta i kombination med hans fåniga listor över de ALLRA bästa författarna, där det nästan uteslutande är män, har gjort att jag periodvis blivit dödstrött på honom.

Men så läser jag hans nyutkomna bok, The anatomy of influence. Literature as a way of life och blir påmind om varför jag gillar honom. För oavsett hur konservativ och hierarkisk Bloom är i sin litteratursyn kommer man inte ifrån att han är en knivskarp läsare. Här skriver Bloom om hur känslan av att läsa en bra bok förvandlas till känslan av att det snarare är boken som läser läsaren och om hur en riktigt stark dikt kan vara så komplex att den bara kan upplevas genom ”felläsningar”. Det är romantiskt så det förslår men samtidigt mycket vackert. Att Bloom dessutom skriver ledigt och humoristisk gör det knappast sämre.

Den senaste boken är också ett utmärkt exempel på hans associativa stil. För Bloom är litteraturen en ekokammare där de starkaste rösterna aldrig håller sig inom sina egna ramar. De dånar i högtalarna hos andra författare genom litteraturhistorien. Hos Bloom gestaltas detta genom de tvära kasten mellan såväl författare som verk. Han kan i ena meningen dyka djupt ner i Miltons Paradise lost för att i nästa komma upp ur en dikt av Walt Whitman med kopplingar som känns glasklara trots avståndet författarna emellan. På så sätt kollapsar såväl genreindelningar som epokföreställningar i Blooms virvlande prosa. Den har liksom något respektlöst över sig som känns befriande.

The anatomy of influence är förmodligen en av Blooms sista böcker. Här finns mycket man känner igen: de ständiga referenserna till Shakespeare, den emellanåt ilskna, emellanåt elegiska tonen och försöket att fånga litteraturhistorien tematiskt snarare än tidsmässigt. Ändå skiljer sig boken från många av Blooms tidigare böcker. I ett fint inledningskapitel försöker den gamle litteraturprofessorn, som för övrigt fyller 81 i dagarna, att se sin gärning i backspegeln och något oväntat lyckas han placera in den i sin historiska kontext. Här lyckas Bloom beskriva hur hans teori om inflytande var en del av det postmoderna tänkandet. Som läsare blir man smått förvånad. Brukade inte Bloom avsky detta ”postmoderna nonsens”? Har fan blivit religiös på ålderns höst?

Men så bläddrar jag tillbaka till förstasidan och slänger en snabb blick på innehållsförteckningen. Som vanligt är rubrikerna döpta efter välkända manliga författare. Av 22 stycken är inte en enda döpt efter en kvinnlig. Bloom kommer nog att dö oförbätterlig.