Den nya europeiska högerpopulismen

Spaltkilometrar har skrivits om etnifieringsprocesser, främlingsfientlighet och högerextrema missnöjespartier under de senaste decennierna.Trots att karismatiska folkförförare som Jean-Marie Le Pen, Jörg Haider och Carl I Hagen ständigt stått i fokus för uppmärksamheten, har ingen samlad översikt över den moderna västeuropeiska populismen ­publicerats på svenska. Mot den bakgrunden finns det goda skäl att hälsa den nyutkomna boken Från Le Pen till Pim Fortuyn välkommen på marknaden. Antologins två redaktörer är Stockholmssociologen Jens Rydgren och Anders Widfeldt, verksam vid University of Aberdeen i Skottland.Högerextrem partibildningDe medverkande författarna behandlar franska Front National, österrikiska FPÖ, Dansk Folkeparti, italienska Lega Nord, Fremskrittspartiet i Norge och det holländska fenomenet Pim Fortuyn. I ett kapitel diskuteras också Ny demokrati och möjliga orsaker till att ­Sverigedemokraterna — eller någon annan högerextrem partibildning — så kapitalt har misslyckats med att mobilisera de svenska missnöjesväljarna. Det jämförande perspektivet visar, med all önskvärd tydlighet, hur likartad utvecklingen trots allt har varit i de olika väst­europeiska länderna under efterkrigstiden.Under perioden 1945—60 domine­rades de högerextrema missnöjes­partierna av över-vint­rare från mellankrigstiden och krigsåren. Det västtyska Sozialistische Reichspartei, som förbjöds 1952, rekryterade oförbätterliga nazister och gamla soldater.Hopplösa stollarDen franska poujadiströrelsen, som fick över 50 mandat i nationalförsamlingen vid valen 1956, mobiliserade hantverkare och små butiksägare i avfolkningsdrabbade orter på landsbygden som protesterade mot urbaniseringen och det moderna industrisamhället. Under 60-talet, tillväxtens och framstegsoptimismens gyllene decennium, krympte de högerextrema grupperna samman till en spillra av hopplösa stollar.Vid 70-talets början gick luften ur den långvariga efterkrigstida högkonjunkturen. Efterfrågan på arbetskraft i tillverkningsindustrin reducerades i snabb takt på grund av automatisering och en begynnande företagsutflyttning till låglöneländer. Lågkonjunkturen förvärrades av en dollarkris och en oljekris som mångdubblade näringslivets energikostnader.Just dessa år, från 1971 till 1973, växte en ny sorts högerextrema missnöjespartier fram i de flesta av de västeuropiska länderna. Mogens Glistrups danska Fremskridtsparti, för att ta ett exempel, växte från ingenting till sensationella 15,9 procent i folketingsvalet 1973.SystemskifteProtesterna på 70-talet riktades först och främst mot välfärdsstatens kostnader — och i synnerhet de höga skatterna — men också mot aborter, kvinnornas inträde på arbetsmarknaden och de korrumperade politiska eliterna. Fortfarande betraktades arbetskraftsinvandringen som något positivt efter en tjugoårig högkonjunktur med skriande arbetskraftsbrist.Vid decennieskiftet 1980 inträffade ett systemskifte. Den keynesianska konjunkturpolitiken, som dominerat regeringarnas näringslivspolitik sedan 30-talet, fungerade inte längre. Den nya strukturarbetslösheten drabbade huvudsakligen de lågutbildade arbetare som konkurrerade med nyanlända invandrare om de okvalificerade jobben.Viktig väljarkategoriDe högerextrema populistpartierna, och i synnerhet den trendkänslige Le Pen, insåg genast vad klockan var slagen och gjorde omgående invand­ringsmotståndet till den nya profilfrågan. Under 80-talet kombinerades dock protesterna mot regeringarnas liberala invandrarpolitik med kritik mot välfärdsstaten, nyliberala reformkrav och en positiv syn på den europeiska integrationen. De skatterevolterande medelklassgrupperna var fort­farande — trots inflödet av missnöjda arbetare som tappat förtroendet för den politiska vänstern — en viktig väljar­kategori.Kompetenssvaga arbetargrupperEtt framgångsrikt populistparti måste — ungefär som en geigermätare — registrera varje opinionssvängning för att lokalisera de missnöjesanledningar som kan exploateras för dagen. Sovjetimperiets fall vid decennieskiftet 1990, och den nya världsordningen, revolutionerade på nytt extremhögerns politiska agenda. Plötsligt försvann de borgerliga sympatisörer som främst lockats av kritiken mot välfärdsstatens högskattepolitik.Extremhögerns nya väljarunderlag bestod till stor del av de kompetenssvaga arbetargrupper som befarade social deklassering i takt med att ­arbetslösheten stegrades och välfärdsstatens kostnadskris förvärrades i globaliseringens tidevarv.Högerextrema folktribunerDen nya huvudfienden, efter Sovjetunionens och kommunismens sammanbrott, blev globaliseringen och det mångkulturella samhället. Plötsligt uppträdde de högerextrema folktribunerna som ursinniga EU-kritiker och den hotade välfärdsstatens främste försvarare.Under 80-talets senare del och 90-talet etablerade sig de högerextrema missnöjespartierna som de främsta arbetarpartierna i de flesta av de västeuropeiska länderna.Matnyttig handbokFramtiden? Globaliseringsprocessen har bara börjat. Under mellankrigstiden attraherade de fascistiska och nazistiska missnöjespartierna först och främst de småborgerliga mellangrupper — hantverkare, butiksägare och småbönder — som kände hotet från nya massproducerande industrier och stormarknader. Under den kommande postindustriella epoken kommer de nya högerextrema missnöjespartierna — med all säkerhet — att hitta en hel del anhängare bland de resurssvaga samhällsgrupper som upplever sig som kunskapsrevolutionens och globaliseringsprocessens förlorare. Extremhögerns potentiella väljarunderlag kan förslagsvis betraktas som en mätare på krisnivån i samhället. Från Le Pen till Pim Fortuyn är en matnyttig handbok som förvisso kan väcka många tänkvärda tankar.