Pessimismen är ingen filosofi, snarare en livshållning eller ”levnadsstämning”. Oavsett vad som händer och vilka faktiska förhållanden som råder är pessimisten övertygad om att allt går åt helvete. ”Allt är en trasa”, skrev Carl Jonas Love Almqvist. Misantropen visar ofta upp en viss förtjusning över denna sin övertygelse: ”tänk att jag vågar tycka så, jag måste vara en modig och klarsynt mänska!”. Pessimister är ofta mycket underhållande – Schopenhauer är rolig! Ju närmare domedagen desto bättre. Det är inte alls underligt att det funnits pessimistkonsulter i ståupp-branschen.
I dag är pessimismen vanlig hos den sortens tänkare som brukar kallas kultur- eller samtidskritiker, men hållningen finns dokumenterad så långt tillbaka som skriften låter oss följa mänsklighetens reflexioner över sig själv och världen. Predikaren i Gamla Testamentet hävdade att dödens dag är bättre än födelsens. Samuel Beckett skrev 2 200 år senare att kvinnan föder grensle över en grav.
Johannes Ekmans nya bok Den nödvändiga pessimismen är i långa stycken nöjsam läsning. Så mycket svartsyn på ett ställe är upplivande. Hans exempel ur 1900-talslitteraturen – Fernando Pessoa, Louis-Ferdinand Céline, Thomas Bernhard och E M Cioran – är valda av kärlek. Men man kan undra över det sammanhang som de sätts in i. Vad nytt kan det mörker som strålar ut över dem från detta luddiga pessimismbegrepp egentligen tillföra?
Det är frestande att se den portugisiske diktaren Fernando Pessoa som förelöpare till samtida idéer om att jaget inte existerar, att allt är rollspel och relativisering. Pessoa splittrade sitt tomma jag i mångfaldiga ”heteronymer”, alternativa författarjag med egna biografier och stilar. I botten fanns en lika hjärtskärande som vacker melankoli. Johannes Ekman har en förkärlek för kulturkritiska psykoanalytiker (de som följer Mästaren i spåren från hans bok Vi vantrivs i kulturen). Någon av dem kallar Pessoa för ”depressiv masochist”. Vad detta nu skulle säga om hans texter är oklart. Men trots allt är Johannes Ekmans Pessoa-kapitel god läsning, den fylligaste introduktionen till författarskapet hittills på svenska.
Precis detsamma kan sägas om kapitlen kring de tre andra huvudpersonerna – den österrikiske Österrikehataren Bernhard, den rumänsk-franske aforistikern Cioran och den franske fascisten och romanförfattaren Céline. Det är introduktioner kryddade med om inte gottköpspsykologi så dock ganska spekulativa idéer om ”människan i den moderna världen”. Det tycks som om deras hat mot eller vantrivsel i just moderniteten är skälet till att Johannes Ekman intresserar sig så för dem. Han gillar själv att gläfsa åt sin samtid. Pessimismen blir en bisak.
Det må förlåtas mig att jag raljerar lite med den här boken. Den kunde varit betydligt bättre.
Johannes Ekman är en av mina favoritsurgubbar i radio. Han gör kulturprogram, producerar Dagens dikt och är kulturkrönikör i Dagens Eko. Men när han ska skriva bok går det lite fel, och hans förlag lägger sten på börda.
Boken är obekväm att läsa. Den ser ut som en lärobok för gymnasiet från 60-talet. Den är strösslad med bilder som inte alltid är nödvändiga. Författaren är en veritabel citatmaskin; här hade det varit möjligt att stryka rejält.
Kvinnornas relativa frånvaro förbryllar mig. Har det inte funnits några kvinnliga pessimister? Har deras misantropi bara gällt de stolligt storstilade männen, inte den stora världen? Författaren är ingen mansgris, men han har inte tänkt långt nog på denna punkt.
Först när jag fick boken i handen tänkte jag: Svartsyn åt folket! Härligt! Folkbildarambitionen är uppenbar, och det är den som ändå får mig att rekommendera den till läsning. Här finns en provkarta på kritiska strategier som kan komma till användning när man betraktar omgivningens absurditeter. Det kan vara bra att ha ett citat till hands för att ge stöd åt de hånflabb man allt oftare tvingas lägga upp inför livsfarliga politiker och byråkrater.