Den motvillige författaren

Inte många har hört talas om Lars Bjurman. Ändå måste man se honom som en av 1900-talets mer inflytelserika intellektuella i Sverige. Han var författaren som aldrig gav ut en egen bok. Översättningarna blev desto flera, framför allt för teatern. Han var redaktör för Ord & Bild på 1960-talet och dramaturg på Stockholms stadsteater på 1980-talet. Han fanns mitt i den radikalisering av kulturlivet som dominerade de där decennierna före murens fall och nyliberalismens inbrott. Men den som sysslar med tidskrifter och teater är hjälplöst nersänkt i ett nu som åldras redan i nästa nu och sedan aldrig kommer igen.

Översättningar har lite större chans att överleva. Han sysslade mycket med Bert Brecht och gav bland annat ut den stora sammanställningen av debatten mellan denne och Georg Lucacs. Han introducerade också den oppositionelle östtyske dramatikern Heiner Müller i Sverige.

Av denne motvillige författare – eller fick han aldrig tid? – kommer nu till sist, fyra år efter hans bortgång, en volym med efterlämnade texter sammanställd av hans närmaste och med förord av Carl-Henning Wijkmark, en mångårig vän och – får man förmoda eftersom deras grundvärderingar är ganska olika – trätobroder.

Själva den fragmentariska formen i Idealisk dosering av uttrycksmedlen ger boken nerv och sympatisk otålighet. Formen har skapats av utgivarna men är ändå kongenial med författarens kynne. Ty den fragmentariska estetiken finns där redan från början. Han talar om sin skräck för perfektionen, för ”det avslutades dödhet”. Hans typologier blir aldrig fullbordade, innehåller blott en enda post. Han gör en fråga av en gammal övertygelse: ”all avrundning är lögn och illusion, söndagsfinesser, att bara utkastet, ansatsen, är verkliga och sanna?” Jag föreställer mig att Lars Bjurman älskade Walter Benjamins passageverk, denna oändliga samling av ansatser.

Den som skriver är en tänkande människa alltid ivrig att möta nästa tanke. Om han mer ihärdigt hade odlat genren skulle han ha blivit en betydande aforistiker: ”Han uttalade ordet karaktär som om han nämnde en förtjänstmedalj i åttonde storleken.” Han kunde också göra det mycket korta formatet lyriskt klingande: ”Molnen är vattrade och utdragna och vackra som pilspetsar av flinta.” Man kan nog säga att ju närmare han kommer en etablerad litterär form desto mer brechtsk blir han – och Brecht hade, som han mycket väl visste, en enorm vingbredd.

Lars Bjurman föddes i Kristianstad 1932 i en småborgerlig miljö. Den nya boken börjar med en skeptisk text om det självbiografiska skrivandet för att genast – kanske i namn av tankens dialektik – övergå i en detaljerad och infallsrik skiss över den egna barndomsmiljön byggd på en stomme av finstilt klassanalys. Han var skolkamrat med Birgitta Trotzig som han nog ofta i tanken låg i fejd med. Hon var katolik, han ateist och materialist. Han bröt upp från gymnasiet och den relativa sociala tryggheten genom att bränna upp klassboken. En ståtlig upprorshandling, men anarkist blev han aldrig, snarare marxist. Från sena tonår försörjde han sig som frilansskrivare – recensioner, veckotidningsnoveller och så småningom essäer och översättningar. Han reste mycket i Europa som ung och lärde sig tyska, franska och spanska flytande. Universitet var det inte tal om. Han lärde av människor och böcker, inte av institutioner. Underdånighet inför den reellt existerande socialismen var det heller aldrig tal om vilket framgår av en vred och sorglig minnesbild från DDR.

Han var lite för ung för att gripas av rocken och ungdomskulturen. I slutet av 1940-talet var det fortfarande jazzen som var de intellektuellas främsta identifikationsobjekt i populärkulturen. Han gör en intressant iakttagelse som kan gälla för många andra intellektuella med hans sociala bakgrund. Hans typ av medelklassungdom fraterniserade med arbetarklassen, men den imiterade den också i stil och smak. Resultatet kunde bli en mångtydighet och rörlighet i åsikter och tillhörigheter som Lars Bjurman och många andra i svenskt 1950-tal lyckades göra till produktiv jordmån för sitt skapande. I dag talas det mycket om det ymniga (för att inte säga påbjudna) läckaget från populärkultur till högkultur, men jag tror att 1950-talet hade liknande korsbefruktningar. Tänk på Evert Taube, Beppe Wolgers och Lars Forssell!

Idealisk dosering av uttrycksmedlen har fått en rättvisande boktitel. Lars Bjurmans skärpa och kvickhet är föredömliga. Och hans texter skjuter i väg läsarens tankar i nya riktningar. Man blir tacksam för att man för en gångs skull inte blir bekräftad av en bok.