Den livsviktiga berättelsen

Det är på sida 44 jag plötsligt minns hur det var att vara tolv år. Jag bodde förvisso inte i byn Sorgen i Skåne. Min uppväxt skiljer sig markant från Gustav Gustavssons, huvudperson i Conny Palmkvists debutroman Två hus vid slutet av en väg. Men alla har varit tolv, på det trettonde och börjat få perspektiv på tillvaron men står utan makt att göra någonting åt det som behöver förändras. Beroende av en vuxenvärld som gör lite som den vill.

Nu är Gustavs uppväxtförhållanden (förhoppningsvis) ganska extrema. Året är 1982, han kallar sina föräldrar mor och far. Pappan super och slår. Mer och mer ju längre in i romanen man kommer. Modern läser statistik över verkligheten, hur många som går genom isen varje år. Hur många som blir påkörda när de går på en väg. Som för att kontrollera sin värld och vaka över sin familj. Oroa sig. Förmana. Hon kallas galen. Tuggar långsamt för att inte sätta fiskbenen i halsen.
Hela tiden finns det instängda, det är omöjligt att ta sig loss, simma långt, långt bort. Familjen bor i Sorgen där man kan se ljusen från Ängelholm, i skolan är Gustav ensam. Fröken Ethel är religiös och ledsen.

Om man nu ska vara lite politiskt korrekt: de två vuxna kvinnor som förekommer i berättelsen är svaga, förvirrade och i princip oförmögna till handling. Det är irriterande. Men låt så vara, för det är en finstämd roman som Conny Palmkvist skrivit.
Men den börjar inte i barndomen utan i Ängelholm 1996. Gustav är i de övre tjugoåren när Mathilda, flickan från barndomen, söker upp honom för att få honom att tala om det där som hände. Det hemska som gjorde att han delade sitt liv i två och kastade det gamla i ett mörkt hål, blev en ung man utan förflutet.
Gustav flyr från Mathilda, till sin lägenhet, till natten i hallen där han börjar spela in sin historia på band. Förflyttar sig till Sorgen och sorgen. Till det där hemska som skulle komma att hända. Till Mördartåget.

Gustavs ensamhet bryts något när en pojke med långt hår uppenbarar sig, Kalle Brunnström, Gustavs första vän. De har gemensamma erfarenheter av fäder som super, och de träffas ibland när det är som svårast. Ja, Kalle har en tendens att uppenbara sig då. Och så finns Arnold, den gamle gubben med berättelserna, som lär Gustav att om man alltid har en historia i huvudet så klarar man sig. Och Conny Palmkvist berättar en mycket hemsk historia med humor och en försonande ton. Allt kan förklaras, inte
förlåtas men förklaras.
Visst finns barnsjukdomar, men dessa märks bara i historien som utspelas 1996, och då inställer sig frågan: behövs vuxne Gustav? Eller är det vägen in i den historia som sedan berättas? Kanske är det så, men det är en randanmärkning. För det är en stark debutroman (Conny Palmkvist har tidigare skrivit dokumentärromanen Hej då, allihopa) om en pojkes möjligheter att klara sig i en omöjlig verklighet. I en hemsk och obegriplig sådan. Om förutsättningar och svek. Och om vikten av fantasi. Jag längtar redan efter en till Palmqvistroman.

Den livsviktiga berättelsen

Conny Palmqvists roman Två hus vid slutet av en väg får Astrid Claeson att längta efter hans nästa bok.