Den livsglada pessimismens förkunnare

”Människor säger bara det ena och det andra, det enda man kan veta om dem är det som de säger.” Orden yttras av Manfred Marklund, den notoriske notisskrivaren i Pölsan, när han beskriver allt det onödiga som aldrig behöver, eller ens borde, skrivas: Drömmar, träd, växter, hundar som skäller i fjärran, människors ansiktsuttryck. Nej, det enda väsentliga, det som verkligen är värt att skriva, det är vad människor säger.

Det talade ordet och det muntliga berättandet har alltid haft stor betydelse i Torgny Lindgrens författarskap. Mästerverket Merabs skönhet handlar i stort sett uteslutande om det talade ordets kraft. Därför känns det trots allt naturligt att Lindgren, som annars alltid framstått som mycket mån om den personliga integriteten, ställt upp på den intervjubok som kommer ut i dagarna och som Kaj Schueler, journalist och tidigare kulturchef på Svenska Dagbladet, författat. Samtalet är som sagt ett väsentligt inslag även i Lindgrens verk.

Denna samtalsbok torde intressera många. Lindgren är ju sedan länge en av våra mest lästa, rent av folkkära, författare. Han har en stor skara hängivna läsare som med spänning tar emot varje ny bok ur författarens hand. Till denna skara får jag nog räkna mig själv. Mitt första möte med Lindgrens litterära värld, någon gång i de sena tonåren, var avgörande och liknar på många sätt det tidiga möte med Gunnar Ekelöfs poesi som Lindgren berättar om i boken: ”Där fann jag plötsligt en världsåskådning som stämde med min. Denna ambivalens, fältet mellan gott och ont, vitt och svart.” För mig var det just denna ambivalens, eller i Lindgrens fall kanske bättre beskriven som en grundläggande ironisk livshållning, som jag så tydligt kunde identifiera mig med – att sanningen är oåtkomlig, att tillvaron endast låter sig beskrivas i form av paradoxer, känslan av att leva i ett, som Lindgren uttrycker det, ”underbart provisorium”. Kort sagt, den livsglada pessimismen.

Denna till synes motsägelsefulla sammansättning, livsglädjen och pessimismen, genomsyrar Lindgrens svar i boken. Livsglädjen yttrar sig kanske främst i en alltjämt storögd fascination inför tillvarons alla paradoxer, samt en djup kärlek till konsten och filosofin. Inte minst det mänskliga tänkandet är något som samtalen hela tiden återvänder till. Wittgenstein, Heidegger och Schopenhauer är filosofer som avhandlas. Pessimismen är i sin tur främst riktad mot det egna jaget, eller kanske mest det egna verket. Det tycks som om Lindgren, alldeles genuint, ser det mesta han skrivit som mer eller mindre pinsamma misslyckanden. Han talar ogärna om det han skrivit, vilket gör honom till ett svårt intervjuobjekt. Dessutom: raka svar och tydliga besked ligger ju knappast i en ironikers natur.

Med detta i åtanke får man ändå säga att Schueler lyckats bra i sin utfrågning. Lindgren berättar öppenhjärtigt och boken kan på sätt och vis läsas som ett komplement till memoarboken Minnen. Boken rör sig kronologiskt genom Lindgrens liv och verk, två ting som Lindgren menar är oupplösligt förenade. Livet och litteraturen är ett. Varje period i författarskapet ägnas ungefär lika stor uppmärksamhet. Så tillåts till exempel de i dag inte lika ihågkomna och mer politiskt präglade 70-talsböckerna, de Lindgren skrev innan det stora genombrottet med Ormens väg på hälleberget, ta rätt stor plats. Dessvärre ägnas berättelserna i det kortare formatet, de som återfinns i exempelvis Merabs skönhet och Legender och som hör till det främsta Lindgren skrivit, inte riktigt det intresse de förtjänar.

Man kan dock inte säga att boken ger några nya omvälvande insikter om Lindgrens verk. Här bekräftas mycket av det vi redan kände till: Författarens besatthet av form, musikens stora inflytande på skrivandet, inspirationen från filosofi och teologi. Med det inte sagt att Schuelers bok inte skulle vara högintressant läsning för varje hängiven Lindgrenfantast. För det är den. Det är oavbrutet spännande att följa med i Lindgrens ofta fritt associerande tankegångar. Hans utläggningar om sanningsbegreppet, nåden och den mänskliga värdigheten ger en bakgrund till och känns igen ifrån många av böckerna. Och så självfallet den stora frågan om vad som egentligen är meningen med alltihop. Själv tycks Lindgren alltmer övertygad om att han genomfört fel livslopp, att hans liv trots allt varit rätt så meningslöst.

I Schuelers bok träder bilden av en människa fram som snart sagt ägnat hela sitt liv åt att läsa, skriva och lyssna på Gustav Mahler. Personligen har jag svårt att föreställa mig en mer meningsfull tillvaro.