?Nu måste vi peka på vad vi duga till, vad vi göra, vad vi har krafter till och vad vi ska ha kraften till och vad vi kunde göra för samhället om vi finge inta vår rättmätiga plats.? Citatet är hämtat ur ett brev från Ann Margret Holmgren, ett av de stora namnen i kampen för kvinnlig rösträtt. Och det pryder också omslaget till Barbro Hedvalls bok, Vår rättmätiga plats. Det täcker ganska bra innehållet i boken.
Den långa kampen som började med en motion i riksdagen 1884 och inte slutade förrän 1921, när de svenska kvinnorna äntligen fick sin rösträtt, sist i Norden. Barbro Hedvall, tidigare ledarskribent på Dagens Nyheter, skriver främst om Fredrika-Bremer-förbundet, där hon själv en gång jobbat, och Landsföreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt, LKPR. Det var två huvudsakligen borgerliga organisationer, ledda av bildade och välklädda kvinnor som var synnerligen välorganiserade och som hade goda kontakter med den politiska makten, men som trots det så länge kämpade förgäves.
Arbetarkvinnorna fanns huvudsakligen i det socialdemokratiska kvinnoförbundet, men dem ägnar Barbro Hedvall bara några ord i förbifarten.
Kvinnorörelsen var stor och viktig i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Men säkerligen hade vi fått kvinnlig rösträtt även utan den. År 1921 var frågan inte längre kontroversiell.
Vad som kom emellan var förstås första världskriget, som förändrade Europa och politiken på ett avgörande sätt. I Sverige hade vi då också gått igenom borggårdskrisen och den stora vändpunkten 1911.
Att Barbro Hedvall skriver sin bok just nu hänger ihop de båda jubiléerna: År 1911 var Sverige värd för en stor internationell kvinnokongress och dessutom lade regeringen Staaff fram ett förslag om rösträtt för kvinnor. Förslaget röstades visserligen ned av riksdagens första kammare, men det var ändå ett rejält genombrott. Och 1921, för 90 år sedan, kunde de första svenska kvinnorna gå och rösta i ett riksdagsval.
Ett problem för dem som kämpade för kvinnlig rösträtt var om man skulle kämpa för samma rösträtt som för män, alltså med vissa krav på inkomster, eller om man skulle kämpa för allmän rösträtt för kvinnor, redan innan den var allmän för män. Författaren tror att det hade varit bättre att redan från början kräva allmän rösträtt, vilket då hade inneburit att högerkvinnorna hade hoppat av. Men rörelsen valde den andra vägen och kunde därför behålla högerkvinnorna i rörelsen. Det är ju svårt att i dag ha någon uppfattning om vad som varit den taktiskt bästa vägen.
Det som gör Barbro Hedvalls bok till mycket underhållande läsning är bokens alla bilder. Det finns bilder på nästan varje sida, bilder på kvinnorna på möten och föreläsningar, på tidningsklipp från den tiden, på affischer och massor av citat, och framträdande män som var för kvinnlig rösträtt och deras motståndare. Det är mycket nöjsamt och ger nästan en bättre bild av kampen än författarens text.