"Vuxna män gör saker tillsammans." Så löd titeln på samtliga av Killinggängets, man får väl vid det här laget säga klassiska, tv-serie Nilecity. Det är en titel som också rätt så bra beskriver vad serien faktiskt handlade om. Nilecity är nog något av det mest homofoba SVT sänt, samtidigt som det är en mycket intelligent satir över en manlighet lidande av beröringsskräck med såväl sina egna känslor som, framför allt, andra män.
Samma undertitel skulle även kunna sättas på Jens Liljestrands nya bok, men med den stora skillnaden att där Killinggänget var djupt ironiska tar Liljestrand sina män, som fortfarande gör saker tillsammans och i viss mån fortfarande lider av beröringsskräck, på fullaste allvar. Där kan man se att något avgörande ändå hänt på de femton år som gått sedan Nilecity först sändes. I dag är det fullt accepterat att, helt utan ironiska skyddsnät, diskutera och problematisera mannen och manligheten. Vilket också gjorts flitigt i omdebatterade teveserier och på kultursidor. Den enda egentliga slutsats man kan dra utifrån detta är att manligheten numer tycks befinna sig i ett rätt så tröttsamt tillstånd av konstant kris.
Det är alltså denna krisande manlighet som står i centrum i Liljestrands romandebut Adonis. Författaren visade intresse för ämnet redan i sin skönlitterära debut, novellsamlingen Paris Dakar, från 2008. Här handlar det om ett gäng studentsångare som på mitten av 90-talet bildade en sammansvetsad kör av pur homosocialitet och som nu, efter att inte ha setts på många år, återförenas under en snapsvåt helg i en gammal sommarstuga. Som gemensam smärtpunkt finns mellan dem minnet av en lärare och mentor, CC, som förgripit sig sexuellt på flera av de forna sångarna. Liljestrand låter berättarperspektivet gå runt mellan de olika karaktärerna och skapar därigenom en kollektiv körroman.
Flera gånger under läsningen tänker jag att jag rent teoretiskt borde tycka väldigt illa om den här romanen. Den är framför allt skriven på ett talspråkligt idiom som jag vanligtvis har mycket svårt för. Men det är något med Liljestrands säkra författarröst som gör att jag ganska snart tvingas kasta alla teorier över bord. Jag märker, när jag lagt boken ifrån mig, att jag genast längtar tillbaka till den igen. Liljestrand har en fantastisk förmåga att suga in läsaren i sin romanvärld.
Men visst, här finns ändå en del brister. Upplägget med de många berättarrösterna är givetvis tänkt att fungera som ett slags kör. Tanken är god men resultatet blir, för att tala i bokens musikaliska termer, snarare dissonant än polyfont. Och några av de explicita sexscenerna låter mer som en skrovligt mumlande Lundell än en skönsjungande student. Annars är tonträffen genomgående total. I sin skildring av manlighet är Liljestrand begåvad med ett absolut gehör.
Med den här romanen framstår Liljestrand alltmer som den svenska mannens främsta uttolkare.