Den glömda musikhistorien

I början av 1900-talet fanns det fler turnerande damorkestrar än manliga orkestrar. Ändå är det svårt att hitta några bilder på dem och dokumentation av deras verksamhet. Det är minnet av de manliga orkestrarna som bevarats till eftervärlden. Och ett liknande mönster går att skönja i hela musikhistorien.

Några av bluesens mest framstående och nyskapande artister var kvinnor som Memphis Minnie och Sister Rosetta Tharpe.

Inom jazzen var det främst kvinnliga sångare som lyftes fram men det fanns instrumentalister som pianisten Lil Hardin Armstrong och trumpetaren Valaida Snow också.

Inom rocken och punken minns vi svenska artister som Häxfeber och Tant Strul men det fanns betydligt fler och när det skrivs musikhistoria och återutgivs skivor är det de manliga artisterna som lyfts fram samtidigt som kvinnorna går upp i rök.

Det går om man vill argumentera för att de manliga artisterna varit viktigare och fler och skickligare. Eftersom musikalisk kvalitet i mycket är en bedömningsfråga är det svårt att försöka bevisa att vissa musiker förtjänar mer plats än de fått.

När Bengt Ohlsson 1994 sammanfattade den svenska punken i Dagens Nyheter hävdade han till exempel att de kvinnliga punkbanden inte höll måttet och att Pink Champagne troligen inte skulle ha fått skivkontrakt om de var män. Om man som Marie Selander i Inte riktigt lika viktigt? ger sig fan på det och lyfter fram kvinnlig artist efter kvinnlig artist tills läsarens ögon blöder går det dock inte att komma undan.

Kvinnliga artister har inte fått den plats i musikhistorien som de förtjänar och mönstren fortsätter att upprepa sig. På 1970-talet var MNW inte bara proggens egna skivbolag i Sverige utan också kvinnornas. Skivor som Sånger om kvinnor och artister som Röda Bönor fick folk att börja tro på förändring. Därför måste det ha känts förkrossande symboliskt att alla artister som fick spela på deras 40-årsjubileum 2009 var män och att alla bolagets återutgivningar har handlat om manliga artister.

Men problemen är fler än så. Kvinnliga artister som får etiketten ”tjejband”, förväntas konkurrera med varandra och klumpas ihop fast de gör helt olika musik. Kvinnliga artister förväntas vara hemma när de får barn medan deras musicerande män kan fortsätta med sina karriärer. Samt ett svårgreppbart system av förväntningar och mekanismer inom musiklivet. 

Marie Selander vill egentligen inte ens ha skivutgåvor med kvinnliga artister som Från Plommons till Drain. Svenska tjejrockband 1966-1999, men om alternativet är att de inte ges ut alls är det ändå bättre. Hon skulle helst inte vilja behöva skiva boken Inte riktigt lika viktigt? heller, men ser det som ett nödvändigt ont. Ibland kan man riktig känna hur hon är trött på att rabbla statistik och namn på kvinnliga musiker och det blir stundtals tröttsamt att läsa det också. Det vägs dock upp av Marie Selanders egna erfarenheter som snyggt vävs in i texten och intervjuinslagen som får texten och ämnet att leva. Och förstås av att ämnet är viktigt nog för att kräva lite ansträngning.