Den glömda historien berättad

Att världssamfundets samvete är selektivt kan väl knappast ha undgått någon. Samtidigt som många förfasar sig över enskilda terrordåd, som nu senast mordet på den pakistanska oppositionsledaren Benazir Bhutto, ägnar de flesta knappast mer än en förflugen tanke åt de mer än 200 000 människor som mördats och de uppskattningsvis två miljoner som fördrivits från sina hem i Darfur sedan 2003. De flesta känner naturligtvis till Holocaust och de atombomber som utplånade de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki, men hur många har överhuvud taget hört talas om massakern i Nanjing som chockade en hel värld vid årsskiftet 1937-38?

Den 13 december 1937 intog japanerna den dåvarande kinesiska huvudstaden Nanjing utan att möta motstånd sedan Chiang Kai-sheks styrkor evakuerats från stridsområdet några dagar tidigare. Under de följande sju-åtta veckorna utsattes den värnlösa befolkningen för an orgie i mord och vanvettig förstörelse som fick de förfärade utländska observatörerna att tala om ett helvete på jorden. Ingen kan veta hur många som massakrerades, men vid krigsförbrytarprocessen i Tokyo (1946-48) slogs fast att åtminstone 260 000 människor miste livet. Den kinesiske historikern Sun Zhaiwei, som inventerade det bevarade källmaterialet på 80-talet, drog slutsatsen att antalet identifierbara mordoffer uppgick till 377 400. Tiotusentals män beordrades att knäböja på gatorna där de omgående halshöggs med svärd. Beräkningen av antalet våldtagna kvinnor pendlar mellan 20 000 och 80 000 men de flesta utsattes för barbariska gruppvåldtäkter och många mördades efteråt. Enligt en rapport från 1938 brände den japanska armén ner ungefär en tredjedel av den 2500-åriga staden på några veckor. Många av de kineser som överlevde, kanske en kvarts miljon, lyckades fly till den så kallade internationella säkerhetszonen i Nanjing som administrerades av en handfull västerlänningar.

Den internationella bestsellern Nanjing, som i dagarna äntligen kommit ut i svensk översättning, publicerades redan 1997 i USA. Författaren, den unga kinesisk-amerikanska journalisten och historikern Iris Chang, skrev flera böcker om det kinesisk-japanska kriget och om den sinoamerikanska befolkningens historia fram till sin förtidiga död 2004.
Nanjing utlöste omedelbart en upprörd debatt när boken publicerades 1997. Vissa forskare hyllade Changs dramatiska skildring av det fasaväckande händelseförloppet medan andra kritiserade henne för partiskhet till det angripna Kinas förmån och bristfällig kunskap om de djuplodande konflikter i det japanska samhället som kan bidra till att förklara landets aggressiva expansionspolitik under perioden 1931-45. Men Changs syfte var inte att kartlägga varför den japanska krigsledningen lät soldaterna löpa amok. Hon beskriver ett monumentalt brott mot mänskligheten och stör uppenbarligen många törnrosasovande historiker med konstaterandet att vissa historiska händelser glöms bort medan andra hamnar i fokus för minnesproduktionen. I Winston Churchills mastodontverk Andra världskriget, för att ta ett exempel, kan inte ens den mest uppmärksamme läsaren finna en enda rad om Nanjingmassakern.

"Civilisationen tycks vara en synnerligen tunn fernissa som lätt kan skalas av", skriver Iris Chang, "i synnerhet under de påfrestningar som ett krig medför". Den japanska armén iscensatte bland annat halshuggningstävlingar för att utplåna soldaternas instinktiva motvilja mot att slakta värnlösa människor. Spåren från Gulagarkipelagen, Auschwitz och Nanjingmassakern förskräcker.

Den glömda historien berättad

Iris Chang beskriver ett monumentalt brott mot mänskligheten i sin bok Nanjing som nu äntligen kommit ut i svensk översättning, skriver Carl Johan Gardell.