Den gåtfulle Sokrates

Sokrates känner alla till, men vem var han egentligen, denne till utseendet fule gubbe som på 400-talet f Kr gick omkring barfota på Atens gator och drog in alla han mötte i filosofiska diskussioner? Svaret på frågan är knepigareän man först tror. Det vi vet om honom grundar sig på ett par tre samtida författares vittnesbörd, men det de har att berätta är så motsägelsefullt att man ibland har svårt att tro att de talar om samma person. Vem av dem ska vi lita på?Den frågan bildar utgångspunkten i den fransk-kanadensiske filosofiprofessorn Louis-André Dorions lilla bok Sokrates som ingår i Alhambras Pocketencyklopedi — en serie småskrifter som trots svårigheter glädjande nog går vidare med nummer efter nummer. Den här aktuella skriften har ordnings-talet 86. Enligt Dorion saknar problemet en källkritiskt hållbar lösning. Det finns inga absoluta kriterier med vilka man kan bedöma de olika bilderna, och att eklektiskt försöka jämka ihop dem är en nödlösning som han bestämt avvisar. I stället radar han upp de olika källorna, den ena efter den andra, och nöjer sig med att notera överensstämmelser och motsägelser där sådana förekommer.Det första vittnet heter Aristofanes, komediförfattaren och spefågeln som i sin pjäs Molnen framställer den store filosofen som en sofistisk ordvrängare och fantast. Det är ett muntert nidporträtt avsett att roa och det kan inte uteslutas att föremålet för driften själv fann nöje i spektaklet. I sin dialog Gästabudet låter Platon Aristofanes och Sokrates friktionsfritt umgås på samma kalas. Dorions analys av Molnen är emellertid genomgående gravallvarlig.En annan källa heter Xenofon, fältherre, politiker och godsägare som i sin ungdom studerade filosofi i kretsen kring Sokrates och senare nedtecknade sina Hågkomster av mästaren. Hans porträtt har ansetts ytligt och utan sinne för de stora filosofiska frågorna, men Dorion följer en modern trend som rehabiliterar Xenofons rykte. Huvuddelen av framställningen gäller dock den ojämförligt viktigaste sagesmannen, Platon, som låter Sokrates uppträda som huvudperson i flertalet av dialogerna. Men inte ens Platon ger en helt sammanhängande bild av sin mentor, vars förkunnelse växlar avsevärt mellan de tidiga och de sena dialogerna.En fjärde källa anförs också: Aristoteles, som dock föddes 15 år efter Sokrates död och alltså bara förmedlar andrahandsuppgifter.Dorion skriver klart och gör den logiska analysen av Sokrates resonemang begriplig även för lekmannen. Dessutom verkar han behärska den väldiga litteraturen i ämnet suveränt. Något man velat veta mer om är människan Sokrates, han som kände alla i Aten och umgicks lika naturligt med hög som låg, som festade i de förmögnas hem men utan knot fann sig i krigarlivets vedermödor. Dorion ägnar visserligen ett par sidor åt "älskaren" Sokrates, men erosfilosofin och homosexualiteten hade förtjänat större utrymme.Mest av allt saknar man bilden av Sokrates inför döden sådan han skildras i Platons Faidon. Hans lugna, rent av humoristiska hållning inför sina bödlar och den fasta förtröstan på ett bättre liv efter döden blev under ett par årtusenden ett mönster som ställdes bredvid, ibland också i kontrast mot Kristus på korset. Dödsångest var Sokrates främmande. Han är den obotlige optimisten som ännu2 250 år efter sin död kunde reta gallfeber på Nietzsche.Ack den som fått lära känna honom, denne gåtfulle man, och rent av ligga till bords med honom hemma hos patriciern och skalden Agathon som medgäst vid det berömda gästabudet. Undertecknad hade Sokrates dock lätt supit under bordet.