Den galna kvinnan är en av västerlandets mest omhuldade gestalter. Vi dyrkar henne på operascenen, där hennes vansinniga höga C:n skickar glödande spjut genom orkesterns kött. Hon spökar i artonhundratalsromanens källare och vindar. Hon möter oss på bioduken, som ”Kvinna under påverkan”, eller charmiga ”Betty Blue”. Och hon finns förstås i verkligheten också.
Det börjar spännande. Karin Johannisson ställer sina uppfordrande frågor om den kvinnliga galenskapens kulturella former. Hur samspelar kvinnan med sin diagnos och normalitetens gränser? Hur mycket egensinnig, introvert eller utagerande kvinnlighet tål en samtid?
Hon slår fast att kvinnans utrymme för normalitet har varit snävare än mannens. Det gäller i alla samhällsklasser.
1925 listade Socialstyrelsen unga kvinnors roller med hänsyn till sexuell avvikelse: nymfomaner och demimonder, voyeuser, homosexuella, vampyrer, dansflickor, gatflickor och berglärkor. Listan påminner om Berlinpolisens uppräkningar av det sexuella utbudet på stadens queeraste platser, dit Karin Boye och Hjalmar Bergman sökte sig på tjugotalet. Det är nu som de sexuella variationerna yrvaket kliver ut i ljuset, tillsammans med Den nya kvinnan, pojkflickorna och androgynerna – och förstås rösträttskämparna och yrkeskvinnorna. På tjugotalet, det första ”moderna” decenniet, är det trångt på scenen.
Det blir trångt också på dårhusen. Det moderna livet har inte plats för det alltför avvikande. Antalet intagna exploderar på trettiotalet och blir över 30 000.
Karin Johannisson skriver om journalanteckningarnas makt. ”Journalens beskrivning kan liknas vid ett moraliskt uppfostringsprogram som betraktar icke-styrbara kvinnor som fiender.” Hon hänvisar också till kända fall i vår egen tid, som Anna Odells installation ”Okänd kvinna”, och Daniel Velascos radiodokumentär ”Den fastspända flickan”. Skarpsynt skickar hon trådar mellan det förflutna och nuet. Doktor Charcot och hans seanser är inte långt borta.
Vi får en genomgång av forna tiders behandlingar, från sömnkurer på opium och kloroform – man talade om knockoutdroppar – och varma långbad, som författarinnan Agnes von Krusenstjerna ägnade sig åt, gärna 17 timmar i sträck. Elchockerna får sitt. ETC-behandling är fortfarande en effektiv behandling för många patienter. I vår tid bör vi snarast avdramatisera elchockerna, inte kolportera skräckfilmsbilder av Frankensteins brud, ryckande mellan stötarna. Lobotomi, däremot, ska tillhöra skräckkabinettets glömda storheter. Konstnären Sigrid Hjertén avled i sviterna av en oskicklig lobotomioperation.
Drygt halva boken ägnar Karin Johannisson åt tre ”fallbeskrivningar”, Agnes von K(rusenstjerna), Sigrid H(jertén) och Nelly S(achs). Hon förklarar att hon behöver dessa skapande kvinnor av kött och blod.
Hon vill visa dessa tre högt begåvade kvinnors personliga strategier för sjukhusvistelsen. De tar makten, både över personalen och sin behandling. Åtminstone gäller detta författarna, Anges von K och Nelly S, som utvecklar goda relationer till sina läkare, och verkar se på Beckomberga och Långbro mer som kurortshotell än dårhus. Så långt har jag inga problem med Karin Johannissons resonemang.
Men redan i inledningen vädrar hon det etiska dilemmat: ”Vad kan jag säga om namngivna personer? Vilka tabun kan jag spräcka, och när blir jag för närgången?”
Dessvärre går hon bet. Det gäller framförallt Agnes von Krusenstjerna som får mest utrymme.
Karin Johannisson vill leda i bevis att Agnes och hennes man David Sprengel ägnade sig åt sexuella praktiker, som var tabu i sin tid. Hon antyder att författarens biografer, med Olof Lagercrantz i spetsen, inte vågat avslöja att Agnes gillade att titta på medan maken smiskade unga kvinnor... Som vittne kallar hon in förläggaren Joseph Riwkin, i en opublicerad intervju från femtiotalet. Något sanningsvittne är han knappast. Karin Johannisson nämner att Riwkin, via ombud ”erbjudit Lagercrantz uppgifter” – mot betalning, kanske? Riwkin hade kommit på obestånd, men hade ju varit författarinnans förläggare, och på trettiotalet modigt gett ut de delar av ”Fröknarna von Pahlen” som Bonniers tackat nej till. Paret Sprengel-Krusenstjerna var kända bråkmakare. Självklart kunde Riwkin ha ett horn i sidan till dem. Att bygga en hel teori om Krusenstjernas sexualitet på just Joseph Riwkins skvaller verkar huvudlöst.
Ingenting sägs heller om den pornografiska textens roll i Krusenstjernas författarliv. Det är omvittnat att David Sprengel skrev pornografiska tillägg i Krusenstjernas texter. Joseph Riwkin var tidvis förläggare av pornografi, och kunde nog en hel del han också. Detta måste ju åtminstone kommenteras!
Till sist: vad har vi läsare alls med Krusenstjernas intima liv att göra, om det inte sprider ljus över hennes litteratur? Vilken betydelse hade den psykiska sjukdomen för hennes konstnärliga skapande? Olof Lagercrantz har många intressanta vinklar om hur Agnes von K iscensatte sjukdom för att skildra den litterärt. Men Karin Johannisson är inte så intresserad av Agnes K:s, Sigrid H:s och Nelly S:s konstnärliga verk. Hon har rätt i att de är undantagskvinnor; de tillhör ju nittonhundratalets största konstnärer, oavsett kön. Men paradoxalt nog faller Karin Johannisson i den fälla hon gillrat: hon förminskar sina skapande kvinnor till att bli blott och bart sin sjukdom, ”sårade divor”. Var det verkligen meningen?