Märta Tikkanens mormor Emma fick sex barn inom loppet av lika många år. Från det att hon var nitton till att hon fyllt tjugofem, var barnafödsel snart sagt det enda hon hann ägna sig åt. Maken Uno var närvarande så pass att det räckte till dessa graviditeters tillblivelse, men inte mycket mer än så.
Hela familjen bodde tillsammans ett par år i Småland, men under större delen av deras äktenskap var familjen splittrad; Uno i Sverige på jakt efter den karriär som aldrig blev som han tänkt sig, Emma och barnen hemma i Överby i Finland. Några av barnen var i perioder bosatta hos farmor Julia eller någon moster.
Åtta år efter att det sjätte barnet fötts (då hade Emma dessutom tagit sig ett sjunde fosterbarn) gick skilsmässan igenom, av allt att döma på Emmas initiativ. Då hade hon och Uno setts på sin höjd några dagar per år under ett helt decennium.
Efter skilsmässan baktalade Uno sin före detta hustru i sin korrespondens med barnen, skyllde att det blivit som det blivit på henne genom vad som framstår som rena insinuationer och felaktigheter.
Det är en väldigt sorglig historia om ett äktenskap som i praktiken inte alls var något äktenskap. Det är därför till synes helt obegripligt varför Märta Tikkanen valt att ge sin bok om morföräldrarnas förhållande titeln Emma och Uno – visst var det kärlek. Kärlek? Emma förblev Uno lojal under lång tid (orimligt lång med dagens mått mätt, men det här var i början av förra seklet), hon fortsatte visst att älska den man som hon en gång blivit så förälskad i. Men kärlek?
Visst skulle det kunna vara så att påståendet ”visst var det kärlek” är en ironisk kommentar, men Märta Tikkanen brukar inte använda sarkasmer. Så heller inte i Emma och Uno, hon förblir även här sin raka, uppriktiga stilistik trogen – den som inte sällan gränsar till sakprosa. Istället blir detta fastklamrande vid kärleken ett slags magisk formel, som om Märta Tikkanen försöker betvinga det olyckliga äktenskapets fakticitet genom att understryka att det ändå, någonstans, var byggt av sann kärlek.
Den här besvärjelsen har i det närmaste blivit Märta Tikkanens signatur, det tema och den stilfigur som återkommer i hennes författarskap. I båda hennes framgångsrika skildringar av sitt eget äktenskap med författaren Henrik Tikkanen, den prosalyriska Århundradets kärlekssaga (1978) och romanbiografin Två – scener ur ett konstnärsäktenskap (2004), finns en obändig tro på kärleken som en kraft som överlever all världens jävligheter.
I den förra heter det på ett ställe ”detta drabbar oss inte av kärleks brist utan av kärleks förtvivlan” och i den senare: ”– Jag är svårälskad, sa Henrik en gång med en grimas. Det är möjligt. Men han var trots allt ännu svårare att sluta älska.” I Märta Tikkanens textvärld stannar inte kvinnor vid frånvarande eller elaka mäns sidor för att de är rädda, utan för att de älskar utan gränser.
Jag vet ingen annan författare som kombinerar så skarpsinniga feministiska analyser med ett sådant försvar för de kvinnor som sätter lojaliteten med sina män främst. Hon förvandlar den kärleken från underdånighet till en styrka. Därför är hennes böcker alltid psykologiskt intressanta.
Men det fungerar bättre när hon skriver sitt eget liv, sin egen kärlekshistoria. Berättelsen om Emma och Uno och deras livsöden är förvisso intressant, och den är förutom att vara en skildring av den egna släkthistorien också ett tidsdokument över Finland, Sverige och framförallt Svenskfinland under även väldigt turbulenta perioder. Men trots att man valt att kalla Emma och Uno för en roman, så är den faktiskt inte det. Tikkanen håller sig till att pragmatiskt återberätta alla skeenden så objektivt som det bara är möjligt, och när hon är osäker ställer hon frågor. Hon gissar aldrig oförblommerat.
I en tid när alla hämningar inför att hitta på om andra människors liv verkar ha släppt, är det förstås välkommet med någon som gör tvärtom. Men faktum är att den här boken skulle ha behövt fiktionaliseringen. Om Märta Tikkanen hade gestaltat Emmas och Unos kärlekssaga, istället för att beskriva den som en faktisk verklighet, hade det varit lättare att tro på den.
Nu framstår den solida kärlek Tikkanen eftersöker som orealistisk, och mot slutet blir det tydligt att hennes vilja att skriva deras kärlekshistoria i mycket handlar om de paralleller hon drar till sitt eget liv:
”Uno Uno – är det för Emmas eller min egen skull jag vill tro att du är så älskansvärd?” I den frågan finns potentialen för en oupphörligt fascinerande berättelse om Emma och Uno – och om Märta. Det är synd att den uppenbarar sig för läsaren först när boken nästan är slut.