Den evigt otidsenlige Nietzsche

Svensk humanistisk forskning får dåligt betyg i en internationell utvärdering, meddelades det nyligen i pressen. Ett av de mått som används i sådana sammanhang är antalet artiklar och omnämnanden i de ledande — mestadels engelskspråkiga — facktidskrifterna. I den mån detta över huvud taget är ett rimligt kvalitetskriterium kan det svårligen tillämpas på svenskspråkig forskning om svenska förhållanden. Vi kan därför ta den utländska betygsättningen med ro; den missar ofta målet.Ett tecken på vital kvalitet inom dagens humaniora här i landet är de under senare år successivt publicerade svenska nyöversättningarna av stora filosofers samlade verk: Platon, Kant och Nietzsche. Den sistnämnde har länge setts över axeln av våra ensidigt anglosaxiskt inriktade universitetsfilosofer, som besväras både av hans mångsidighet och hans språk, tyskan. Så mycket "ren" filosofi innehåller för all del inte det nyligen utgivna band 2 av hans Samlade skrifter: Otidsenliga betraktelser och efterlämnade skrifter 1872—75. För noter och efterskrift står Ulf I Eriksson. Och inte mindre än sju personer har bistått honom som översättare. Så rör det sig också om en bastant volym på 560 tättryckta sidor.Nietzsche satte en ära i att vara otidsenlig. Han ville samtidigt slå vakt om det levande i traditionen och vara före sin tid vilket ledde till att han retade både konservativa och liberala. Eftervärldens försök att mota in honom i någon politisk fålla har genomgående slagit fel. Han utnämner visserligen Wagner som den tyska nationalkaraktärens främsta språkrör, men det var redan omkring 1870. Senare tog han avstånd från honom, och att göra Nietzsche ansvarig för nazisternas ariska rasism är rent nonsens, som tyvärr visat sig mycket seglivat.Det ska dock inte förnekas att han kan vara både lysande och förfärlig, men aldrig likgiltig. Den långa utläggningen om Richard Wagner förbluffar bl a genom sin panegyrik över mästarens poetiska prestationer. Dennes egenhändigt hopsnickrade operalibretton kan i själva verket vara pinsamt bombastiska men dränks dessbättre i den strålande musiken. Samtidigt som man opponerar sig mot Nietzsches bedömning gläds man åt spänsten i hans egen prosastil.Medan de på sin tid lidelsefulla meningsmotsättningarna för och emot Wagner känns förlegade idag har annat i detta band stor aktualitet, t ex granskningen av de filologiska vetenskapernas förhållande till dåtida och samtida kultur i stort. Det klassiska grekiska arvets värde och rätta användning är ett annat engagerande ämne. Nietzsche ser alltid till det mänskliga och moraliska värdet av litteratur- och filosofistudiet och tror inte på någon opersonlig, objektiv sanning. "Schopenhauer som uppfostrare" lyder en representativ uppsatstitel.En allvarlig invändning mot den samlade utgåvan som helhet måste redovisas även om den redan framförts apropå tidigare nummer i serien. Att ge ut en klassikers samlade skrifter med tunna kartongpärmar är oförlåtligt. Den ringa extra kostnad som ett riktigt band med hårda pärmar betingar skulle uppvägas många gånger om av volymernas fysiska livslängd.