I år skulle Raoul Wallenberg ha blivit 100 år, vilket kommer att uppmärksammas i såväl Sverige som i Ungern och Israel. Jubileet syns även i årets bokskörd. Minst fyra titlar är på gång som behandlar den svenska diplomatens gärning och öde. Först ut är Raoul Wallenbergs sista dagar av den brittiska journalisten och historikern Alex Kershaw, som fokuserar på Wallenbergs insatser för att rädda tusentals judar undan nazismens förföljelser i Budapest.
Under riksföreståndaren Miklós Horthy införde Ungern flera antisemitiska strafflagar, men han stod emot Hitlertysklands krav på att alla judar skulle utrensas. Våren 1944 ockuperade därför nazisterna Ungern, och strax efter att trupperna hade intagit Budapest kom Adolf Eichmann till staden för att fullgöra det som kallades den slutliga lösningen på judefrågan. Ungern var i detta läge det enda land i Europa som fortfarande hade en stor judisk befolkning.
Det var genom den amerikanska organisationen War Refugee Board som Raoul Wallenberg kom att skickas till Ungern. Organisationen behövde någon på plats för att motarbeta massdeportationen av judar, men eftersom USA var i krig med Ungern gick det inte att få in en amerikan, istället fick det bli en representant från det neutrala Sverige. Raoul Wallenberg hade ingen tidigare erfarenhet som diplomat, men lyckades få godkännande av utrikesdepartementet och förhandlade även till sig stora friheter – exempelvis att pengar fick användas till mutor om det innebar chansen att rädda fler liv. På plats i Budapest började Raoul Wallenberg producera svenska skyddspass som delades ut till judar, vilket gjorde att de stod under svenskt beskydd och inte fick deporteras av nazisterna. Han lyckades även anställa många judar på den svenska delegationen och skapa boenden som satte dem under svenskt beskydd. Tiotusentals liv räddades.
Alex Kershaw har skrivit en medryckande populärhistorisk bok, där han tar dramaturgin till hjälp för att skapa liv i berättelsen. Wallenberg hyllas som en filantropisk hjälte som gav sitt liv åt att rädda människor som annars skulle ha dödats i gaskamrarna, medan den onde Eichmann blir hans antagonist. Detta är effektfullt, och visst ska Wallenberg beundras för sitt mod och sina insatser samtidigt som givetvis nazismen ska fördömas kraftfullt. Samtidigt saknas en strävan efter en djupare förståelse av personerna och världen de levde i. Både Wallenberg och Eichmann blir nästan pastischer som kämpar mot varandra i ett episkt slag mellan gott och ont.
När det gäller frågan om vad som egentligen hände med Wallenberg efter kriget – eller vad som drev honom som person – erbjuder Kershaw inte så mycket nytt. I stället är bokens stora behållning intervjuerna med några av de judar som räddades av Wallenberg och överlevde förintelsen. Deras vittnesmål är rörande och känslostarka, och Kershaw gör en stor gärning i att teckna ned dem. Snart kommer de allra sista av Andra världskrigets överlevare att ha gått bort, och om vi som inte var med då ska ha någon möjlighet att förstå historien är det viktigt att de får berätta innan det är försent.