Den dysfunktionella familjen är temat i den franska författaren Valérie Mréjens Tre berättelser; tre män. Hon ger röst åt i tur och ordning morfadern, pojkvännen ”Citrusmannen” och fadern.
Den senare för fram sina åsikter i berättelsen Eau sauvage, för övrigt en titel som borde ha fått sin översättning. Den syftar på bäcken som strömmar hit och dit utan egentlig riktning, en träffande metafor för faderns svada och samtidigt en satir över allt struntprat som sköljer över oss i dag.
Morfadern är inte intresserad av någon annan än sig själv. Han är narcissist och inpiskad lögnare liksom för övrigt också Citrusmannen och fadern. Han vill till exempel aldrig berätta vad han gjorde under kriget: ”Han påstod mer eller mindre att han varit med i motståndsrörelsen.” Mer eller mindre! Men i hans bokhylla stod två volymer av Tredje riket, med hakkors på ryggen.
Fadern i Eau sauvage liknar honom till förblandning. Han är sjuttioett år men försöker fortfarande styra sin familj med olika raffinerade metoder. När dottern träffar en ung man, som inte heter ”Jehova direkt”, känner han sig manad att ingripa. Hon gör naturligtvis som hon vill, säger han, men om de får barn en dag och det blir en pojke måste de låta omskära honom. ”Annars är det slut. Så om du inte lyder vill jag bara förvarna dig, då ser du mig aldrig mer, då kan du säga farväl på en gång.”
Citrusmannen Bruno förklarar redan i berättelsens tredje mening att han inte älskar berättarjaget. Hon är inte den enda kvinnan i hans liv, vilket hon gör sitt bästa för att glömma. Hon vet i princip ingenting om honom, egentligen bara att han uppskattar smaken av kranvatten och lukten av avgaser och att han inte vågar damma, eftersom anhopningen av damm är så vacker. Också hans citroner är metaforer för hans inre tomhet och förfall: de ligger skrumpna i hans papperskorg, täckta av grönt damm.
Citronmannen vädjar liksom de båda andra männen till berättarjagets anlag för masochism. Egentligen, tänkte jag efter läsningen, handlar alla tre berättelserna om en och samma man. Eller snarare om en kvinnas oförmåga att göra upp med sin dragning till destruktiva män.
Men en dag lämnar hon i alla fall Citronmannen: ”Det fanns inte längre någon gnista, mitt ljus var släckt.” Nu väntar hon bara på att världen ska gå under: ”Men ingenting hände … Skillnaden var inte så brutal.” Världen var lika tom som förut.
En rolig bok, som baksidestexten vill få oss att tro? Nej, den är djupt tragisk som de flesta komedier. Läs den inte, om du vill behålla illusionen om familjesammanhållningens välsignelse och förälskelsens sötma! Men å andra sidan, varför skulle du det? Det kanske är dags att öppna ögonen.