Hur kunde fyra arbetarsöner från den luggslitna hamnstaden Liverpool bli musikaliska portalfigurer för en hel generation - ja några av de mest inflytelserika artister världen skådat?
Den brittiske historikern Mark Lewisohn ger svaret, eller så mycket svar man kan ge, i sin nya mastodontbiografi om The Beatles. Den nu utgivna första delen rymmer över 900 sidor och då har man bara kommit till slutet av 1962, strax innan det stora genombrottet (till råga på allt finns en nästan dubbelt så lång lyxutgåva av boken).
Men är det intressant med en så närmast tvångsmässigt detaljerad Beatlesbiografi, 50 år i efterhand? Utan tvekan för oss Beatlesfantaster som får lära åtskilligt nytt om gruppen, med helt annat skärpedjup än i tidigare biografer. Sannolikt också för en bredare läsekrets med intresse för ett omvälvande skede i 1900-talets populärkultur, då den grå efterkrigstiden blev den nya tiden.
Dessutom är det en rafflande historia Lewisohn berättar, en framgångssaga som kunnat avfärdas som helt osannolik om det varit fiction. Som historiker tycks han ha dammsugit alla tänkbara arkiv och dokument, förutom att han haft personlig tillgång till flera av berättelsens nyckelfigurer.
Av detta minituösa källpusslande, men utan att frestas till egna analyser, har han skapat en levande berättelse där en svunnen tid öppnar sig - till en början ett Liverpool märkt av krig och bombningar. Och redan i skildringen av Beatlarnas bitvis ganska rumlarfyllda familjerötter fångas man som läsare.
Som något av en röd tråd, och kanske en förutsättning för Beatles storhet som nydanare och stilskapare, löper intrycket av Beatlarna som okuvliga och bångstyriga individer ändå från tidig skolålder, ovilliga att underordna sig auktoriteter. Det gäller även den väluppfostrade Paul McCartney som smiter från sina musiklektioner och ljuger för sin pappa för att få spela med bandet. Mest bångstyrig är John Lennon som får varningsbrev från rektorn - en otålig, impulsdriven och ibland fysiskt våldsam yngling som nog fått en bokstavsdiagnos om han vuxit upp i dag.
Denna okuvlighet tycks tidigt svetsa samman John Lennon, Paul McCartney och George Harrison, jämte musikintresset och i synnerhet passionen för rock´n roll. Lite paradoxalt rådde en tydlig hierarki mellan dem, med Lennon som självklar ledare. Vägen var dock lång och krokig från Lennons spelning med sitt skolband 1957 då han mötte McCartney (som till skillnad från Lennon kunde ta riktiga gitarrackord), till skivdebuten drygt fem år senare. Men som Lewinsohn konstaterar, redan i bevarade inspelningar från 1957 lät Lennon som... John Lennon. Han imiterade inte någon annan.
Ingående skildras denna oglamourösa läroperiod, med spelsejourer på glädjebarerna i Hamburg där bandet till en början inkvarterades i trånga förrådsrum bakom en biograf, med stinkande lukt från intilligande toaletter. Eller den första ”turnén” i Skottland 1960 då bandet villigt offrade skolgång och arbeten för att under en vecka kompa en numera bortglömd sångare - trots att de var uselt rustade.
Mest fascinerande är ändå utvecklingen 1962, året då Beatles förvandlades från lokalt rockband som mest spelade covers, till skivartister med tydlig identitet och eget låtmaterial - med ljusår mellan den taffliga, refuserade provtapen för skivbolaget Decca i årets början, till det sensationella soundet på andrasingeln "Please please me" (kanske bidrog gruppens knaprande av Preludinkapslar, medhavda från Hamburg, till energin i den låten).
Detta så avgörande år framstår som ett under av synkronicitet, med lyckosamma händelser som fogas till varandra. Hit hör bytet av trumslagare, från Pete Best som spelade så svajigt att skivproducenten George Martin inte ville ha med honom, till Ringo Starr som gav stadga och rytmiskt driv åt Beatles. I boken framgår att bytet var komplicerat, även juridiskt, men samtida källor vittnar om det musikaliska lyftet för Beatles som grupp.
Man noterar likaså att Beatles under 1962 plockade upp alltmer soul och Tamla motown i sin liverepertoar, influenser som färgade gruppens eget låtskrivande och bidrog till att skilja ut dem från andra artister. Och så turerna kring de första inspelningarna för EMI, där gruppen fick sin vilja igenom att bara använda egna låtar. Detta bidrog i sin tur till att sätta fart på Lennons och McCartneys låtskrivande.
Likaså den osannolikt starka lanseringen av gruppen, inte bara en hängiven manager som delvis kan ha drivits av homoerotisk passion för sina ”pojkar”, utan också en av Englands mäktigaste musikförläggare som tog gruppen under sina vingar redan innan "Please please me" släppts. Liksom pressfolk, andra medarbetare och fans som hjälptes åt att kratta manegen för The Beatles inför genombrottsåret 1963.
Och vad som hände då får vi läsa om i nästa del av Lewisohns Beatlesbiografi. Den definitiva biografin.