Den andliga rösten vi inte låtsas om

När jag pluggade det superintressanta ämnet religionspsykologi för ett antal år sedan bestod en av våra tentamensuppgifter i att analysera en fiktiv romangestalt med hjälp av de religionspsykologiska verktyg som denna grundkurs i ämnet på ett ytterst basalt sätt lärt oss att hantera. Det visade sig vara ett alldeles utmärkt sätt, visserligen väldigt amatörmässigt, att pröva de analytiska teorierna. Litteraturhistorien är ju full av religiösa grubblare. Material rådde det med andra ord knappast någon brist på.

Ändå är det synd att Else-Britt Kjellqvists nya roman Magdalenas bekännelser vid den tiden ännu inte givits ut. Kjellqvists bok är nämligen som klippt och skuren för en sådan analys och skulle lika gärna kunna placeras under rubriken religionspsykologisk fallstudie som i kategorin roman. Det förvånar mig därför inte ett dugg när baksidestexten talar om att Kjellqvist är utbildad psykoanalytiker.

Kjellqvists berättelse handlar om något så ovanligt i samtida svensk prosa som en religiös omvändelse, eller uppvaknande kanske i det här fallet är ett mer passande ord. Det är Maria Magdalena (observera namnet) som för ordet i romanen och Kjellqvist skildrar således den gradvisa omvändelseprocessen ur ett närgånget inifrånperspektiv. Efter att ha klarat sig igenom en svår sjukdomsperiod, samt med en uppslitande skilsmässa i bagaget, ger sig Magdalena ut till en enslig skärgårdsö för att samla ihop resterna av sitt liv. Där blir hon kvar i sju år.

Det är under dessa år som det religiösa uppvaknandet äger rum, inte plötsligt drabbande via någon brinnande buske eller tordönsmullrande röst från skyn. Nej, omvändelsen kommer långsamt, nästan omärkligt smygande, för att till sist helt ta Magdalena i besittning. Men det är också en hel del annat som kommer upp till ytan där ute på ön, bland annat minnen av övergrepp i barndomen och saknaden efter en död tvillingbror. Allt vävs samman i den sammansatta psykologiska profil som Kjellqvist här tecknar av sitt analysobjekt.

Den religiösa eller andliga upplevelsen går givetvis inte fullt ut att beskriva, än mindre förklara. Kjellqvist tar heller aldrig ställning, vilket är både hederligt och sympatiskt, i frågan om verklighetsgraden i Magdalenas upplevelser. Hon gestaltar processen och lämnar tolkningen till läsaren. Men bara det att skildra och ta den religiösa upplevelsen på allvar är ett slags ställningstagande i sig. Andliga upplevelser är ju inte direkt något som vi, i vad som brukar kallas världens mest sekulariserade land, brukar diskutera på fikarasterna. Kan Kjellqvists bok, om så bara det allra minsta, hjälpa till att bryta det där tabut är det ingen överdrift att kalla det för en viktig roman.

Rent litterärt är gestaltningen ibland dock aningen blodfattig, men psykologin är ytterst trovärdig. Skulle romanen vara en tentamen i religionspsykologi skulle Kjellqvist med största sannolikhet få med bravur godkänt.